lå segervinnaren höjdes på Tolkotg axlar och sezerrop efter segerröp dånade såväl på och invid len uttymda valplatsen som i hela trädgården, ler triumfatorn bars fram. — En dykare i fara. För någon tid sedan sjönk en med stålskenor lastad kanalbåt å Huds0n-floden, nära Tivoli (New York), och en dykares tjenst togs i anspråk. Stadsboerne åsågo hans åtgöranden med det djupaste intressö, och här om dagen uttryckte en äf dem, telegrafexpelitören, sin önskan att jaga på sig den nödiga rustningen och stiga ned för att utforska djupets jemligheter. Hans önskan villfors, och beskri ver han sjelf på följande sätt sina undörvattelisifventyr : NE Långsamt sjönk jag ur sigte, och under de första 20 foten af mitt nedstigande var vattiiet lt Skönjbart, och jag kunde också tydligeil sö njelmens insida, kunde se allt Omkring mig på en fots afstånd. Så Bmåningom började dock Mörkret inställa sig och tilltog mer och mer, till less mina ögon slutligen vägrade att tjenstgöra. attnets tryck var öfverväldigande, mitt hufvud värkte, och då och då erfor jag en stickande smärta i öronen, Högligen längtade jag att nå botten, ty det föreföll mig, som om jag sväfvade i en tulig och qväfvande luft. Plötsligen blef min längtan stillad, jag kände fast märk tinder mina fötter och i och med tetsamma en känsla af lättnad. Ingenting bröt den djupa tystnaden utom pumpöns entoniga buller der ofvan, hvilket jag klart och tydligt förmådde urskilja. Luften, som regelbundet utströmmade ur hjelmen, susade likt kokande vatten. Med bus blef allt buller afbrutet; af ju skarpt och skärande ljud, och jag famiade efter räddningslinan, fruktande att pågonting inträffat; men jag kunde ej finna henne. Jag hade fört med mig åtskilligt, med ena ändan ofvan Ttunygan fäst, tågvirke, nvars andra ända skulle fåstgöras vid flodens botten, Vid mitt nedstigande hade jag af strömlraget kästats hit och dit, och enstor del af tågvirket, räddningslinan deribland inbegripen, hade intrasslats, så att jag derigeroim blef ur stånd att genast från de öfriga skilja bemälda ina, som eljest SEonblickligen skulle ha stått ill mitt förfogande. Allt blef nu tyst som i yraiven, och ett nästan oemotståndligt sömnbevär bemäktigade sig min varelse. Ja kom un. ler fund med, att jag inandades skämd luft. Slutligen lyckades jag reda de hoptrasslade repen och få tag uti. rfäddningslinan, med hvilken jag signalerade efter mer luft. Omedelbart derefter nörde jag pumpen arbeta: med ökad snabbhet. men-pistonerna voro utnötta, och enär till följd leraf erforderlig tryckning ej kunde åstadkommas, var dess arbete fåfängt. Jag begynte känna mig illa till mods; andades med svårighet och förnam, att mina krafter allt mer och mer aftogo. Jag kunde ej göra det ringaste till min räddning. Det tycktes mig, som om hela min sropp började. svälla och hvarje ögonblick hosade att brista, och den obetydliga qvantitet luft, ivarå jag ännu hade tillgång. var brännande het. Jag trodde jag skulle dö; De förskräckligaste ankarsträngdessin inpå: mig, läftförrådet tog slut, en obeskriflig, ytterst smärtsam känsla inställde sig, öch jag förlorade medvetandet. Då ag återkom till besinning, föreföll det mig, som om en mild dager genombröt mörkret, jag börade qvickna till och fann mig, då jag efter en stund öppnade ögonen; vara ofvan: vattenytan. Jag kunde-se båten, i hvilken mina vänner be unno sig, men allesamman syntes mig ha ett NN t utseende och en jättelik kroppsbyggad. . Så fort som möjligt halades jag ombord och ijelmen aftogs. en friska luften gjorde på nig samma intryck, som det en sofvande person rfar, då han öfverspolas af ett ämbar iskallt ratten, Mina krafter återvände dock hastigt, ch jag lyckönskade mig sjelf öfver min underbara rälsning. Dykaren ex professo hade genast, så snart han bserverade pumpens felaktighet, gifvit signal ill den å flodens botten befintliga telegrafisten, nen bekom intet svar. Hans. ansigte sågs då untaga en likblek färg, en allmän bestörtning uppstod, och mått och steg vidtogos för att istörsta öjliga hast draga upp dykaren. (HEMLANDET.)