jY B, Bin själj, kasta bort den Hlicuppgit som blifvit henne gifven 4 och mad de ar lag och egenskaper, hviika tillhöra det jag, och 1 stället -för röda skult taga 8 tillflykt tll Jesus och söka en ac hyllkens företa vilkor är att hon förrs och afsvärjer sitt mennis kovärde och sns sig vara en förteppad och förkb rele, som icko duger tll atgr En att göra det som ondt är, inför Gud framhölla sin synd och u sÄsom sin enda förtlenst, sitt 2 den mön hon tr 7 le, kas hon salighot. At: en sådan förestill, reg att inverka hämmande och pedtryckande p! ala högre monskliga sträfvanden ligger sekotta natnr, ty hon går ut på stt qväfv: det egontligen menekliga hos merniskan Ja mera menniskonaturen nedsättes och gkil drag i de mörkasto färger, desto mera må sta ådt ju synss vara i sin orånisg, at menniskong lif bevisar sanningen af denn: framstöllaine, . Detta undörtryckande af den mensklig: individualiteten, dsnaa moraliska sjelförin telse, må med allt skäl kallas ett andlig sjelfmord; om någon villfarelse må kallar själamördande, så är det en sådan, som 13 der till detta. Dock må vi taga oss til vara för att helt och hållst gifva den ny evangeliska riktsingen skulden derför. Den framhälver blott på ett starkare och mera onsidigt sätt en lära, som är gsmmal inom kyrkan. Här sögom i mycket annat på de: religiösa området har man förvoxlat ett sak. förhållande med en teori om detsamma, Man har sammanblandat syadens faktum mad en kyrklig lära om sysden, och under iflandet att oförändradt bibehålla denna ära, hvilken såsom ella dylika endast hade t relativt och tomporärt värde, endast i nm viss tid var ett menskligt, ofullkomligt uttryck för den gudoisliga sanniogen, icke anningen sjelf, har man allt mera arbetat ig in i en eusidig, trång och andelös uppattniog; bokstafren har dödat anden. Med hvad som bär blifvit sagdt ba vi pgalupda velat nedsätta eller kasta någon skugga på anhängarne af den inre rmixsiorens järor, Vi ha blott velat visa, hvart vän deras uppfattaiag t denna punkt, koneqvent fallföljd, måste leda. Lyckligtvis iane3, såsom vi förat omnämnt, i menvi kons enda instinkt cn stark motstånds t i detta hänseende, Men vi tro ocs cko säga för mycket, då vi påstå, att om 1 anhängare af denna rikteing är on sjölfständig, ädel karaktär, så är det icke geom och 1 följd af tron på moenniskonatu:ens uselhet, utan oaktadt och i trotg at ionna tro. Dotta starka betonande af lärsn om meniskönpaturens förderf sammankänger med jen inom den py-evangoliska riktningen tarkt utpräglade djefvuls. och holvetestron, nod hvilken vi na skola sysselsätta oas. EINSTEIN