och oförmåga till allt godt. Vv. Föreställningen om on i grund förderfvad menniskonatur. Det är ett af all erfarenhet bestyrkt ga fjrböllande, att monniskean, sedan hon bi wit medveten af sin högre, förnuftiga natu dock I mer eller mindre mån låter den 1 gre, sinliga naturen vara den bestämmand i stället för att den senare borde tjena de förra och vara ett organ för denzsamm: Att detta missförhållande erkännes såso ett ondt, hvilket kan och bör öfvervinns — detta är det första vilkoret för hvarj framsteg i sodligt och religiöst hänseend Syndmedvetandet intager derför i menni skans och mensklighetens religiöra lif et högst vigtigt rum. I kristendomen — Y mena Kristi kristendom — möter oss de diapaste uppfattning sf synden, som inkgo roligionsform framträdt, men tillika en djn tro på det goda hos menniskan, på henne högre, med Gud beslägtade matur, uta hvilken Guds frälsande verksamhet, Gud rike skulle sakna hvarje anknytningspunk hos henne, Mon i samma mån man velat göra kri gtendomen till ett tsologiskt system och de: kristna tron till dogratro, har man äfven, tanke att sbluxda upphöja och förhärlig ningen geaom Kristus, framatält men niskonaturen så usel som möjligt, Ma låcgt ifrån att derigenom upp Kils har man förnedrat det, I stället fö k till grundläggande afett kärleken CGudsrike inom menskligheten, har man gjor kristondomen till en försäkringsanstalt mo helvetet. I närmaste gamband med lärar om en i grucd förderfrad och till allt god en menniskoratar står uppfattsinger ngen såsom väsentligen ett bort tagande af syndaskulden genom en sz tilllyllestgörelse, i stället för ett be do af synden sjelf genom don g sanningens och kärlekens makt. Icom den By-evangeliaka riktviogen framträder denna ägaktniog för menniskonaturen, detta för ando ar allt godt hos monniskan, på et: irdeles starkt utprägladt sätt. Häraf be ror yiterst den antinomistiska riktningen: ty om menriskan är så blottad på all kraft till det goda, hvariill tjonar det då att opp fordra henro till att göra det goda? Denna uppfattning af monniskan genomgår alla de föredrag, som höllos vid i fråga varande öte, cch gaf sig uttryck i yttrandon, gom ro gärdeles beteckvando för hela gtård punkten. Menriskorna benämnas här vAdams ruttna slägte, usla syndamaskar, uzla kräk, usla varelser, så dåliga att vi icke kuana hjelpa oss sjeltva, missgerningsnän, förtappade och förbannade syndare, Monskligheren, heter det, kan anses såsom dödfödd. För att kunna blifva frälst, nåste du också erkänna, att du är död, att Ia är bortkommen från det lif, som af Gud är, och att du såsom död och förruttnad icko kan inkomma i himlan. Om viköra någon fråga om en person: Hur är det möj: igt, att den dar manniskan lefvor ännu? och det avaras: Jo, den der andre gick till löden för honom här om dagen, då föratå vi straxt hvad det är för ett slags porson. Det är en mördare; ech du, o monniska, hvem du är, är en mördare. Herren vill visa dig detta Vi menniskor äro lik lt sodan Adaws tid och svepta i syndens ikdrägt, och i denna likdrägt skulla vi föas bort till helvetet för att der brinna 1 len eviga döden. I fall öfverensstämmelse med denna grandskådsing af menniskonaturen framhålles Vit hvad hos megniskan är individuelt och bexsorligt såsom någonting förkastligt och cm måsto undertryckas. Vi böra bedja ud ats afkläda oss alla sådana tankar och träfvandep, som äro våra egna Det jolper icke, att du ångrar det eller det, att a vill förbättra det eiler det, så länge du nåock vill bibehålla något af ditt eget. Vi vilja å geraa söka och finna något godt 08 085 sjelfve, hvadan Gud har ett stänigt arböts med oss för att bringa oss der. än, att vi blifva afklädde allt, rom är vårt set, att det icke blifver någonting qvar af s3, utan vi måste säga: nu är det jemnt lut med oss. Denna upptfordran till unsrtryckande och qvägände af allt individuIt och personligt hos menviskan står i ulikomlig öfverensstämmelse reed uppfatt ingon af menniskans naur, af honnes föraft, vilja och känsla sårom i grund förarivade. Men ingen sann religiositet och pilighet är möjlig, utan att allt det, som egentlig mening är menniskans eget, allt st, hvarigenom hen såsom denna och in om anran person skiljer sig från alla aniral. onniskor, omsorgsfullt bevaras, utvecklas ;h kommer till sin fulla rätt, Derförutan: am nämligon mesniskan icke sksom en pern, ett jag, slå i medveten gemenskap med nd; derförutan kan hon icke fylla sin upp ft, utföra sitt verk i lifvet. Om icke onniskan tager vara på gin individualitet, Bitt jag med dess anlag, beho och sträf. inden, sä tjenar henne alltannat, som hon in ernå, tillipgerting. Detärdetta Jesus talar, då han säger: Hvartill tjenar det enniskan, om hon vunne hela verlden och se dock skada till sin själ. Man de, som företrädesvis göra anspråk ph namnet istne, fordra att menniskan — af idel mjukhet --skall kasta bort sitt jag (d, a skans usolhe Ch Bo me kan