företeelse der kunde egarum. Brugsch har nu underkastat alla hithörande frågor en noggrann undersökning och dervid fått fram märkliga ting. Först har han i den papyrushandskrift, som förvaras i museet i Liege, funnit denna förklaring från en man, att han utdelat säd till de judar, som förde sten till fästningen Ramses, medan andra papyrushandskrifter förtälja, att staden byggts af konung Ramses II. Också har Brugsch funnit en räkenskapslapp från murarne, hvilka vidgå, att hebreerne (epriou) hvar dag under soldaternas tillsyn aflemnat den mängd sten, som det var dem ålagdt att lemna. Vidare har han sökt utvisa det ställe, der staden Ramses skulle ligga, och han tror sig hafva funnit det i ödemurarne af det gamla Tanis (som på Kv ptiska kallas Zan och på hebreiska Zoan), alltså vid Nilens östra arm och just på igen från Egypten till Asien. Nära derinvid låg fästningen Michol, som äfven omtalas i bibeln, och i det tillgränsande området var Piton (omtalad i II Mosebok, 1:sta kap.) hufvudstad. Dessa nejder voro liksom Gosen bebodda icke af egentliga egyptier utan af blandfolket Khalou, som hufvudsakligen var sammansatt af fenicier och arabiska beduiner, som äfven i våra dagar bebo stranden af sjön Menzaleh. Judarnes tåg från Ramses till Migdol går alldeles samma väg som — enligt en papyrushandskrift i British museum en man en gång tog, som var utsänd att gripa två förrymda slafvar, som flytt åt öknen till, nemligen från Ramses till Sukoth, Katham G Bibelns Etham) och Migdol. När Moses tog lenna väg i stället för att gå rakt mot filiste ernas land, skedde det, såsom bibeln säger, för att undgå en strid, och man röner nu af en inskrift i Tebe, att ett fördrag var afslutadt melJan Ramses II och fursten öfver den mäktigare af de kanaanitiske stammarne (Khetiterne), enligt hvilket de skulle ömsesidigt utlemna åt hvarandra personer, som gingo öfver gränsen. Moses gick derföre längre mot norr och icke — såsom man hittills trott — öfver röda hafvet, utan just längs efter de låga stränderna vid MeAelbafvet utmed den sjö, som fordom hette Sirbonis. Den höga floden, som sedan öfverraskade konung Menefla (Ramses efterföljare) och hans här, är icke okänd i dessa trakter och omtalas både af Strabo och Diodorus. De förtälja, att å dessa ställen inträffa plötsliga stigningar af afvet och att den persiske konung Ärtaxerxes jet på detta sätt miste en här på ett tåg till ypten. Judarnes ytterligare färd stämmer fullkomligt med dessa antaganden. De drogo först genom öknen Sihur, uppenbarligen den, som ligger mellan Medelhafvet och Suezbugten; kommo derefter till de bittra saltsjöar, som de kallade Mara, derifrån till Elim, som ännu heter Ein Musa; och först efter denna omväg gå de till Sinai. -— En gammal jagtveteran lefver ännu, hvars amn förr i tiden ofta nämndes tillsammans med alks och Lloyds, neml. kronoskogvaktaren Jan frone, som bar hederstiteln Falks högra hand. an har sin stuga i den djupa gränsskogen mellan Elfdals och Fryksdals härad i Vermland. Ehuru öfver 80 år gammal är han fortfarande temligen rask och kry samt ke ej vilja giva fappt ännu på några år. ed egen hand har han fält öfver 60 björnar. För omkring fyratio år sedan vardt han af hofjägmästaren Falk skickad till Stockholm med en nyskjuten björn, som nu står uppstoppad på riksmuseum, och Finne sjelf uppträdde i hufvudstaden -i luden björnskinspels. Det ena med det andra gjorde, att Jan Finne vardt firad af jagtvännerna i hufvadstaden, och några dagar fick lefva med i stora verlden-. Vid ett samqväm, der han var gäst, erhöll han till minnesskänk en dubbelbössa. Hon hänger nu öfver Jan Finnes säg, till åminnelse af den färd, som varit glanspunkten i hans lif. (JÄGARFÖRB NYA TIDSKR.)