Il skapet komma dess pittoreska, söndersaralgade fjellformationer som en i hög grad hl välgörande omvexling. Men remnan är e)blott några få alnar bred, och mellan de Å branta väggarna på ömse sidor slingrar sti igen sig ned i djupst. I det ögonblick, det hl börjar bära af mför, snar man icke, huru ni det kan vara möjligt för hästar och menFr jniskor att komma frem här, men de isländska hästarze kunna ju äåstadkomma det omöjliga, och hela det långa tåget kom också verkligen ned uiför branten, utsu att det ringaste missöde inträffade. Der nere kunde man pu i lugn, medan färden gick tramåt, alltjeomt mellan höga, lodräta lavabergväggar på ömse sidor, beundra dessa verkligen pittoreska partier, der: mellan de blåsvarta klippblecken och hela den hviimlande mängden af miadre remnor uppskjuter -Jen åtminstone efter isländska förbällanden veriligen frööig vegetation, der solen sände varma strålar in i det instängda landska pet, och der man plötsligt glömde hela den föregbende ödemarken för ett mycket anslående intryck af mindre storartad, men långt skönars romantik, en romantik, som naturligtvis icke förminskades föret vid ljudet af ett brusande vattenfall och derefter vid anblicken af detta gjelft, som öfver bergväggen störtar sig ned i Öxarån lik en skimrande hvit brudslöin. Stutligen såg man den stora Thingvallaslättep, Jer tusenkrefesten skulle firas på fredagen, ligga framför sig, och öfver åsens bugtnvingar bar det nu afi flygande fart upp till den lilla svarta, af trä bygda Thingvallakyrkan, midt för hvilken på ena höjd ett tältläger af omkring tjugu tält var uppslaget, Det i förväg skickade improviserade köket hade emellertid hela eftermiddagen varit i brådskande verksamhet, man kade kokat och stekt under bar hinmel, och resultatethade blifvit en måltid, så lukullisk, att säkerligen icke maken äts på Thingvallir ens i de gamla, stora dagarne. Mat sedeln innehöll sopps, skinka, forellier, stek, lamkotletter och desert, och då på zamma gång den böge resandens munskärk gjorde sitt bästa, kam mon lätt förstå, att både kopungen sjelf och alla kens gäster med stor belåtenhet satte sig till bords och med icke ringa matlust togo för sig af rätterna. Kiockan hade emellertid blifvit mycket, och huru litet eller mycket trötta de särskilda resandena än voro, så behöfde dock alla söten. Mean da få tälten voro ingalunda tillräckliga att gifva tek öfver hufvudet åt alla, och man blef derför nödsakad atttaga kyrkan till hjelp, hvilket dock icke skedde för företa gängen. Tvärtom är det här likasom öfverallt på Island mycket vanligt att begegnå Eyrkan till nättqvarier, när de resandes antal är så stort, att den närbelägna bondeller prestgården icke kan inhysa dem. Urspruvgligen var det meningen, att konungen och prius Valdemar skulle sofva i det största tältet, men då natten var kylig, fann man lämpligare att breda ut de medförda lnftkuddarne på ömse sidor om altaret, och på dem lade sig konungen och hans son till bvila, under det att någre af sviten bäddade åt sig, så godt sig göra lät, på I kyrkbänkarne, och andre borrade ned sig i TIhöet, som var strödt på tältgolfvet. Följande morgon var man tidigt på benen. de fleste kl. 5 och resten i värsta fall en timme senare; man drack kaffe, tvättade sig i ån, gjorde toilette under bar himmel, klädde sig för säkerhets skull, ehuru det lofvade att bli en vacker dag, itegnrockar och regrhyxor — ty på Island kan man aldrig vara säker på vädret — och steg åter till häst för att fortsätta vägen till Gejser. På denna del af resan presenterar sig den isländska naturen i betydligt mindre vild och ödslig skepnad äp mellan Reykjavik och Thisgvallir. Sraxt när man har lemnat den stora slätten, leder vägen åter öffer en ny rempa i l:vaströmmer, Hrafnagja, och med ständigt omvexlande utsigter för ögat färgas man derefter öfver flere med björkbuskar bevuxaa fjell. Det är väl blott helt låga björkar, som sällan hinna upp öfver manshöjd, men rär men är van att icke ge en buske, ja så till sägandes icke en växt på hela sin väg, gör denna anspråkslösa vegetation likväl ett högst avgenämt in. tryck. I ett par timmar färdades man fram öfver dessa grömklädda fjell utan annan olägenhet än den, att stigbyglarne i hvarje ögonblick till följd af stigens smalhet fastnade i buskgrenarne, och man kom derefter till en vänlig sjö, rundt omkring omgitven af frodiga gräsmarker, med dannebrogen pryåda bondstugor och i sjelfva verket alldeles icke påmisnande om isländsk natur, sh framt icke rökmoln, som rundt omkring stego upp ur arken, tydligt nog hade berä:tat, att det var på den ständigt kokande vulkanönp, man befana sig. På denna slätt vid sjön ejordez balt. Halfva vägen var nu tillryggalagd. Hela resan aflopp märkvärdigt lyckligt, när man tager i betraktande hur många som deltogo i färden, och att det vida öfvervägande flertalet af desse var allt annat än ryttare ex professo. Eget nog skulle det missöde, som derefter inträffade, just drabba konungen, ett missöde, som dock lyckligtvis icke hade någon avårare päföljd. Den hvita häst, som konurgen red — man hade döpt honom till Gejser — stört2ds med honom, och konungen kastades öfver hästens hals, I ögonblicket var det naturligtvis en ihögsta grad hemsk syr, men öfverste Holten,!) som red bredvid, var genast af hästen för att hjelpa, och det dröjde också endaat nå-( gra sekunder, tills mar lugnades med attjdet hade sett värre ut, än det var. Konuni gen hade endast stött sig belt lindrigt på, armbågen och kunde fortsätta resan utan, att på något sätt känna sig besvärad dara. E Afven dena anåra hälften af ridten gick i: genom jemförelsevis frodiga nejder; björk! buskarne tycktes till och med bli högra, : gräsmarkerna yppigare och bondgårdarne; I större och talrikare. Dat var nu det herr-; ligaste solsken, rundt omkring aftecknadle : ME a AR RARE Sm mkt äg da an ARE SECRETS ES sig till och med de aflägsnaste fjellen med tydliga -konturer, och längst bort såg man Heklag snöklädda topp lik en gigantisk hvit badding. Den trakt, man här färdas igenom skall enligt mycket beresta isländares mening vara en af landets vackraste. Om man likväl har gästat andra fjolltrakter, t, ex. norska, kan mau dock icke prisa dess skönhet i synnerligen böga uttryck. Den är ganska vacker, men icke heller mer, Egen är deremot en elf vid rama Bruorå, uppkallad efter den lilla bro, gom leder öfver honom. Denna bro är ett nödvändighetsverk, ty den mellersta delen af flodbädden utgöres af en bred klyfta, öfver hvilken hvarken hästar eller mennskor eljest kunna komma, Men endast öfver sjelfva denna klyfta är bron slagen, för öfrigt måste man, l; tills man uppnår klyftan, rida igenom ån, såsom öfverallt på Island. Ned i klyftan störtar vattnet från ömse sidor med våldsam fart och upplöser sig i ett grörhvitt skum, hvilket likzsom slukas af den gapande remnban, Bron består dock blott af rågra sammanlagda bjelkar, och är man rädd af sig, kan man lätt få svindel, när man rider öfver den, ty tager hästen ett enda steg åt sidan, är man ute i svalget och då naturligtvis utan räddning förlorad. ! Men de isländska hästarne taga icke något steg åt sidan; till och med när sågom här sjuttio äro i sällskap. oår det å lugnt och). a ————— SPN zz