om hans politiska och filosofiska verksamhet, hvarom det f. ö. snarare kan förmodas, att lärjungen ändå har någon kunskap. Och kunde ej arten af Grotii skola lätt nog angifvas genom en kort upplysning om hans förhållande till den å annat ställe (s. 92) berörda arminianska striden? Hvad åter Tillotson vidkommer, om hvilken de unge läsare, som utg. har i sigte, naturligtvis aldrig hört talas, och om hvilkens teologiska riktning (skola) de lika litet lära på förhand ega någon kännedom, som de kunna vinna en sådan genom utg:s benägna upplysning att T. var en ryktbar predikant, så hemställes, om ej en kunnig Macaulaykommentar, som vill genom omsorgsfull förklaring af några valda skrifter af Macaulay handleda till ett fruktbringande studium af den store författaren, borde begagnat sig af eller åtminstone hänvisat till den teckning af Tillotson såsom teolog och predikant, hvilken förekommer i Englandsbistoriens fjortonde kapitel. I ofvan berörda sammanhang nämner Macaulay också, att en påfve täcktes taga emot Voltaires tillegnan af gorgespelet Mahemet. Genom uteslutande af alldeles obehöfliga och onyttiga s. k. sakförklaringar skulle utg. få utrymme nog för den upp: giften, att ifrågavarande påfve var Benedikt XIV, förut kardinal Lambertini, en för heliga stolen otillständigt frisinnad och fördragsam man, om hvilken derför en påfvarnes historieskrifvare sagt, att han genom denna för både tidsandan och personen betecknande beskedlighet förnekade påfvedömets traditioner — ty hvad var Mahomet, om ej den gamla teokratiska typen, Innocentii den tredjes sannskyldiga motstycke? I sin sakförklaring till sid. 24 omtalar utg. fördraget i Chateau-Cambråsis. Rätta namnformen är Cåteau Cambråesis. I ett af dessa sarkastiska utbrott, bvari Macaulay har få sina likar, talar han oml: (sid. 11), hur Fredrik skret prosa och vers lika outtröttligt, som hade han varit enj hungrande arbetsträl hos Cave eller Osborne. Hr utg. upplyser, att Cave och Osborne voro engelska bokhandlare och förläggare. Det är godt och väl att få veta detta, men nog lättvindig är likväl förkla ringen, ty det förakt, som talar ur Macaulays uttryck, tyckes gälla ej blott de båda herrarnes literära biträden, utan dem sjelf va, såsom literära blodsugare, Utg. har gifvit oss så många gåtor att gissa, att vi bedja honom sjeli lösa frågan, hvad Macaulay här menat. Skulle det t. ex. vara fråga om E,. Cave, grundläggaren af Gentlemans Magazine, den första af dessa i Englands literatur så betydelsefulla tidskrifter, the fosterfather of many poor authors, såsom Alibone kallar honom, så kunde han säkerligen vara värd lika mycken biografisk detalj, som består åt den icke obekaute Alexander Magp:us, och en tredjedel af det utrymme, som, upplåtes åt den alldeles obskura storketen Sternhold (sid. 66). Viha ej aktat nödigt att företaga någon undersökning, emedan vi tro att förklaringen helt enkelt 4r den, att Macaulay här, som stundom snnars, gjort sig skyldig till en vias öfve.rdrift i uttrycket. Magnater och deputerade störtade upp, drogo sina sablar — det är den bekanta scenen, då de ridderlige madjarerne lofvade Maria Teresia sin hjelp. Utg. förklarar här (sid. 23) kort och godt: Magnate hög adelsman i Ungern, magnat. Men Macaulays uttryck, som formligen omfattar den ur.gerska riksdagens båda afdelningar eller taflar, kunde väl påkalla en något mindre ordknapphet. samma sida, när det talas om den helige Stefans krona, är väl den upplysningen den minst nödiga och den mest intetsägande, att Stefan är Ungernu skydds: helgon, och vid uttrycket å den föregående, att kurfursten af Baiern genom sina kollegers röster uppsattes på kejsartronen, vore kanske ett förklarande ord ej cbehöfligt för dem, som förutsättas icke känna, hvem Cesar var eller hvar Lyon är beläget. Y Macaulay förtäljer (sid. 57), bur Fredrik vid intagandet af Dresden satte sig i besittning af diplomatiska papper, genom hvilka han hoppades kunna bevisa, att han i sjelfva verket blott till sjelfförsvar gripit till vapen. En preussisk officer inträngde hog drottningen, som satte sig på kistan, der de dyrbara handlingarna voro gömda: hon kunde ej tro, att man; skulle bruka våld mot henne, en drottning, dotter af en kejsare, svärmoder åt en dauphin. Detär i sanning besynnerligt, att kommentatorn, som eljest upplyser om de allra mest bekanta namn i verldshistorien, här förutsätter hos sine unge läsare en noggrann förtrolighet med enskildheter i de europeiska forstehusens stamtaflor, som säkerligen fåfängt eftorsökas i läroböckerna. Mycket utrymme hade ej behöft offras, för att i tabellform upplysa, att August III, kurfurste af Sachsen 1733 och konung i Polen 1735, död 1763, var gift med österrikiska erkehertiginnan Maria Josefa, samt att deras dotter var förmäld med då varande franske kronprinsen, Ludvig XV:s 1765 aflidne son, Ludvig XVI:s och XVIII:s samt Carl X:s fader. Om lärjungen inhemtat gamla geografien, så vet han att Tanais är det klassiska — ej blott romerska, såsom utg. säger, utan lika väl grekiska — namnet på floden Don. Bättre torde han behöfva någon underrättelse om de vilda hästarne på den pontiska steppen (sid. 49). Macaulay påminner om (sid. 59), att den 18 Juni, årsdagen af slaget vid Kollin, stod ett märkvärdigt slag längre fram i tiden. Månne de, för hvilka utg. ämnat sina elementära sakförklaringar, kunna sjelfva ifylla: Waterloo, 18 Juni 1815? Utg. tyckes lägga mycken vigt å biografiska data, men felsr mer än en gång i sina uppgifter. Han säger (s. 71) att den Loudonska slägten härstammade från Skotland och anför 1716 såsom den namnkunnige generalfältmarskalkens födelseår. Sägnen om T.ondonska ättena sakateka härd är dock 0 fr oh KG RR RU M cd FRA AK R OR BSR NES: Km ÅL pe kt IM AA