utmärkt sig just för det arbete, som TI, mina herrar, framför andra bören respektera, derigenom att de samlat dokumert, hvilka sprida ett lifligt ljus öfver de tider, som vi hunnit glömma. 1000 är! Det är ej mycket Er, folk af gamla anor, men hela vär historia innefattag deri, och Isländarne tillkommer äran af att vara de, som lärt oss känna oss sjelfva. De: hafva arbetat och lefvat i fred; då hafva wisat de skandinaviska folken att-de äro bröder. Väl kunde det synas sällsamt attvilja föra broderlighetens och fredens talan i ett ögonblick, då våra öron fylldes af vapenbrak, och sablars skrammel tycktes vara den musik, som vore mest på modet hos civiliserade nationer, men mexniskorna vore dock icke till för att döda hvarandra, utan för att lefva med hvarandra i fred och älska hvarandra inbördes. Medlet dertill hade man sökt än i religionen, än i handeln, än i den lättade samfärdseln mellan natio nerna, men intetdera hade visat sig tillfyllestgörande. Arbetet allena var det, som utgjorde det verkliga föreningsbandet, andens arbete, forskningen, vetenskapen, som kom den menskliga intelligensens ädlaste strängar att dallra. Hon skulle lära menniskorna, att de voro bröder. Hon känpner inga gränser, ingen skilnad mellan nationer, Kärleken till vetenskapen slocknar endast med lifvet. Sksom bevis härpå vizade talaren på de vödnadsvärde män, hvilkas grånade lockar bära vitne om lånza och ärofulla strider i mensklighstens tjenst och hvilka: sista tanke skall vara en fråga till naturen eller ett begrundande af de problem, hvilkas lösning skall utvidga gränserna för det menskliga vetandet. Vetenskapen vore en strålande ädelsten, Kahinoor, ljusberget, hvars särskilda facetier alla med samma glans afspeglade strålarne af sansingena sol. Talaren öfvergick häreiter till en framställping at historiens betydelse bland vetenskaperna, såsom den största filosofen, hvilken kunde säga oss huru vi borde lefva för att lefva rätt och lyckligt, och särskildt framhöll talaren den gren af historisk forskning, hvars målsmän vore här i Sveriges hufvudstad församlade och som i de spillror efter förgångna, länge sedan glömda folk, zom anträffades i jordens gömmor, förstodo att läsa dessa folks öden. Historien, alöt talarep, hade på menskligheten ett oerhördtinlytande, och då vore det endasträttvisa att nd denna dag ej glömma det folk af historieskrifvare, gom nu firade sin jubelfest. Derför uppmanade talaren de närvarande att tömma en skål för Islands välgång. Starka och långvariga bifallsyttringar öljde på detta tal, som på ett värdigt sätt falöt festtalens rad. Härefter utfördes äsnu några musiknum ner och gästerna spredo sig i olika delar f den gtora lokalen för att intaga kaffe och inder enskilda samspråk fortsätta samqvänet till inemot midnatt då de efter hand itervände till staden, de flesta med de tal ika ångbåtar, som ännu sent på natten unler höllo förbindelsen med Djurgården.