den ryktbara katastrofen förtäljer hr förf. jemt npp motsatsen af hvad man vet sant vara, nemligen att don Carlos blifvit mör dad. På hvad sätt detta skett, vet man ej med visshet, säger hr förf., och det är ock af föga vigt att veta, tillägger han med en högdragen likgiltighot, som. bjärt sticker af mot det intresse, hvilket berömda häfda tecknare under ett par århundraden egnat frågan om den olycklige prinsens dödssätt. För åtskilliga årtionden sedan kunde en sådan framställning, som hr B:s, af den spanske tronarfvingens förhållande till fadern, af hans karakter, hans fåogenskap och död ha varit ursäktlig. Men den historiska gåta, som så länge lockat skalderna och gäckat bäfdatecknarne, är nu mera väsentligen löst. Det är sant, att meningarna tillförene varit delade om det sätt, hvarpå don Car 108 blifvit mördad: De Thou och Llorente ha låtit honom blifva förgiftad, hvardera uppgifvande sitt särskilda sätt; enligt Pierre Matthieu blef han strypt; enligt Brantöme qväfd; Saint Simon visste, att man högg af honom hufvudet och att detta i likkistan: låg mellan benen; ännu någon annan för-l: mäler, att man låtit öppna hans ådror. Det af fadern begångna mor:et var också längel: en trossats, hur mycket in åsigterna om sät-: tet vexlade. Det är bekant, huru romaxzen! och dramat bemäktigat sig don Carlos lef i: nadsöden, och att de visserligen ej bidragit att skingra dunklet, som omgaf så väl sjelfva. faktum som sättet. En samtida forskare, l mindre indifferent och storartad än br B.l j , RN NA AAA har funnit det mödan värdt att skrifva en historia om alla dessa historiers uppkomst och fortplantning. ? . Omsider har ymnigt ljus fallit öfver denna ! myståre. Åtskilliga af vårt århundrades be. römdaste häfdatecknare — en Ranke, P:es i: eott, Mignet, v. Raumer — hade redan lem-1 nat bidrag till historien om Filips och don Carlos inbördes förhållande, när den belgiske statsarkivarien Gachard, som gjort så ofantligt mycket för belysning af det sex tonde århundradets häfder, företog detta ämne till bebandling. Tillhans forskningar. i nationalbiblioteket i Madrid samt i det berömda, af Filip II upprättade arkiveti slot tet Simancas i gamla Castilien, slöto sigl undersökningar i arkiven i Paris, Wien,! Venezia, Firezze, Turin, London, Bruxelles, i Vatikanen och i Torre-do-Tombo i Lisbon. Redan för sexton år sedan började Gachard meddela resultaten af detta ofantliga arkivmaterial, sedan 1859 har man vetat, hvad hans forgkning utredt rörande prinsens fångenskap och död, och sedan 1863 är Gachards arbete tiligängligt för hvem som helst ifulfärdigt skick. Att Filip ej lät mörda don Carlos, att denne först ville svälta sig ihjel, seder mera försökte taga lifvet af sig genom att gvälja en diamantring, samt slotligen, genom ) ursinnigt frosseri, omåttligt förtärande af is och snövatten, afsigtlig förkylning — han lade sig oklädd nn det vattensköljda golfvet — Jyckades ådraga sig en sjukdom, som ändade hans lif, är till fullo upplyst. Det) är i sanning muntrande att höra hr förf. emellanåt, om ock ej idetta stycke, åberopa) nyare forskningar, — ett uttryck, som han naturligtvis tanklöst, eller ock med den tanken att gifva sig en viss air, afskrifvit ur) de antiqviteter, han begagnar. I den historiska literaturen är han allt för uppenbarligen en komplett know-nothing. Vi vända oss nu till Galilels biografi. Påståendet att han (Galilei) blifvit underkastad tortyrs, säger br förf. (sa. 136), är lika så falskt, som den sagan att han i det ögonblick då han reste sig upp skall hafva stampat med foten och sagt med qväfd förbitt ring: E pur si muove Det hade helt visst ej skadat, om hr förf. här valt något lindrigare uttryck. Öfvervägande skäl tala utan tvifvel för den Bsigtenr, att Galilei ickel undergått tortyr, och den artighet motl påfvedömet, hvarom en samtida kultarbistoriker talar, för att sålunda brännmärkaj. denna åsigt, kan ej skäligen tillvitas Ga lileis nyaste och grundligaste biograf, Th H. Martin, som dock kraftigt förfäktar den såsom alläeles optridig; också kan ej någon vigt läggas derpå, att många berömda författare hyst en motsatt mezing, då deras öfriga många misstag rubba tilliten till deras undersökningar, Men å andra torde ej vara omöjligt, att frågan ännu en gång kan komma under debatt. Det må vara att man misstagit sig om betydelsen af de i inqvisitionsdomstolens utslag förekommande orden, att den funnit nödigt att skrida till en sträng pröfniog af din (Ga lileis) person, examen rigorosum tui; det må vara Adagalagdt, att både påfven och inqvisitionen eljest nämnde tortyren vid sitt rätta namn (tortura), och att här ej fanns skäl att krypa bakom några omskrifningar. Detta bevis är dock ej allt för sfgörande. så länge man blott påstår, såsom Martin, att de anförda orden icke nödvändigt betyda tortyr; vigtigare vore det att visa, att de alls icke kunna ha denna betydelse, men detta är ej visadt. Martin framhåller vidare, att något protokoll för den session, der Galilei förments kafva undergått tortyr, ej finnes till och aldrig funvits, ty den af en annan forskar utgifna förtecknivgenic öfver aktstyckena är af beskaffenhet att utesluta hvarje misstanke om en lucka. Icke heller detta bevis i och för sig synes egnadt att nedslå hvarjo möjlighet af ett tvifvel. Såsom det väsentligasts beviset anv ges påfvens numera bekanta dekret af 16 Juni 1632, hvari påfven föreskref domstolen hur den skalle förfara med eeh hur den skulle döma Galilei: domstolen får befall ning bland annat att hota med tortyr och derpå döma Galilei till afsvärjelse, hvilken pafallning, enligt akterna i målet, af den lydiga domstolen blifvit noggrannt verkstäld: alltså har tortyr ej användts. Men om den underdåniga domstolen villigt lånade sig åt påfyvens afsigt att, säxom Martin utvecklar, låta hela det synliga ansvaret falla på inqvisitionon, mer förbebålla åt sig sjelf skenet af mildhet (som han i efterhand utöfvade), så kan väl frågas, om ej tortyr, på eget ansvar och I strid med påfvens på pap peret gu 12 befallning, af-ingvisitionen använd, deresv Så fanns nödigt för att viona i — en formlig afsvärjelse —Ii det resultat ; å år ödvändist Ville ha, just stör ild AE RAND ad detta päfveasl)p D a a —— ct ka ka et ch CM 8 ARR ber JR Fika Fn DJ KR Id Beer RR tr TLA de bästa öfverensstämmelse mv syfte att låta andra hålla i yx-skaftet och med dessa andras servilism att häri gu honom till handa. Och om ej detta kan förnekas, så blir ej heller det sist anförda be-li viset, påfvens dekret, absolut afgörande. In Minst sagdt onödig är äfven hr förf:s kraftansträngning, för att som saga stämpla äe ord, traditionen lagt Galilei i munnen. Det är ytterligt smakoch urskilningslöst att på untta sätt beriktiga en gängse sägen af dersa slag. När br fört upplyser, att den är svalsk, kan man väl spörja honom: hur vet han Jet? Sannolikt är det visserligen, att Galiler ej yttrat de så ofta upprepade orden, ty tarli2a voro de, om nä gon hörde dem, men säker..zen uttrycka de hans tanke. Men efterverlden, yttrar en frejdad forskare vid ett katolskt universitet, efterverlden, vetenskapen, rätten, sanningen ha sagt detta ord. Det har ej derför mindre sanning och betydelse. Det har blifvit ett nttryck af den vetenskapliga forskningens fribet och rätt, en sarkasm mot RR RR 2 RR RTR ERTIMR I het oe rr RR