FÅNGENSKAP. ROMAN I TVÅ DELAB ARP OUIDA. FRÅN ENGELSKAN ÖFVERSATT AF O. (. F Huron länge hon så, jagad af den rysligaste förfäran, ilade framåt, det visste hon ej, men slutligen vägrade de fysiska krafterna att längre lyda hennes vilja. Hon tvingades att sakta farten och började gå med ojemna och häftiga steg; alltemellan stannade hon för att hemta andan — fortsatte, stannade åter, knäppte ibop sina händer och bad till Gud, började derpå ånyo den släpande gången, under det hon då och då halfhögt mumlade de Vignes namn. Hon gick utan att veta hvart, hennes enda mål var att komma bort, långt bort från hönnes afskyvärde förföljare. Detta konstens, förfningensoch kärlekens utkorade barn, med sin rika fantasi, sina varma, af allt ondt och sorgligt oberörda känslor, var lik en skör men ömtålig drifhusblomma, ej danad för sådana rysliga stormar gom denna, Framåt, framåt gingo hennes stapplande steg; de tunga regudropparne föllo allt långsammare och upphörde elutligen alldeles; den genomträngande blåsten saktade sig och månen bröt fram mellan de ilande molnen. Den kastade så vemodsfullt Bitt bleka sken mellan Windsorskogens högstammiga träd. Hon hade upp9) Se A. B. n:r 88—98, 95, 97—104, 106, 109, 111, 112, 114—121, 128—125, 128, 129, 131, 183, 185 —148.