antagligen är den mest framstående musikautoriteten inom personalen i denna tidning) åt andra öfverlemna att tyda motiverna till hr A:s afgång, då är detta visserligen en högst egendomlig utredning af frågan, men uppfordrar icke till något genmäle i gak, — Dagligt Allehanda har ej heller, förr än hr A:s reträtt var känd, eller åtminstone starkt ifrågasatt, haft att omförmäla den sedermera öfverklagade bristen hos orkestern, och begagna det senaste uppförandet af Rossinis Stabat Mater som förpostfäktniog till det slutliga hufvudanfall som, enligt löfte, komma skulle. Detta har nu också egt rum. I en den 16 dennes införd revue öfver Kongl. operans verksamhet under senast tilländalupna speltermin, dervid åtskilligt yttras som förtjenar behjertande (såsom behöfligheten af körens förstärkande på manssidan ) fördelen af att söka vinna fröken Pyk för scenen m. m.) kommer artikelförfattaren slutligen att orda om hr A:s utträdande ur konstnärsringen, och anser att kongl. teaterdirektionen bort göra något för att utjemna den tvist som föranledde katastrofen. I detta hänseende anse vi oss i sanningens namn böra oförbehållsamt meddela, att ett sådant jemkningsförsök verkligen blifvit på direktionens föranstaltande anordnadt, men att det hvarken var direktionens eller vårt fel att konferen gen afbröts innan rågon egentlig diskussion kommit till stånd. — Detta i förbigående. — Nu till sjelfva principfrågan. Denna behandlas sannerligen nu icke för första gången. Så länge teatrar existera och så länge de komma att ega bestånd, så länge skola äfven konflikter mellan sångare och orkesterdirigenter förekomma. Och hvarför? — Jo, emedan, strängt taget, ingen sats af positiv hällbarhet kan uppställas som bestämmer gränsen för deras vexelverkan inom konstverket. Sångaren fordrar, såsom ett oefter gifligt vilkor för sin tillvaro som scenisk konstnär, att såväl vid kraftyttringar, som ock vid de finaste acbatteriogar af haus föredrag blifva för åhöraren förnimbar. Ingen, ieke en gång en despotisk orkesterdirigent vill förneka hans rätt häratinnan. — Men nu gifves det sångare med teaterröster och sådane, som, för öfrigt egnande sig förträffligt för teatern, likväl jcke undfått röstens för detta ändamål afpassade intensitet. Denna andra klass teatersångare vilja också, som naturligt, höras, och orda ständigt om ett relativt forte efter deras rösttillgångar. Ea omtärksam dirigent går den till mötes så långt ban kan; men som han framför allt är komponisten ansvarig för att dennes verk kommer till allmänhetens kännodom så helgjutet som möjligt, så måste han protestera mot såogarnes alltför öfverdrifna pretentioner i nyanseringsväg. Ty våra utmärktaste författare hafva i sina operor nedlagt fullt ut så mycket herrligt i orkestern som i sångarens mun (exempel behöfva väl ej här åberopas), och att låta orkestern nedsjunka till blott en underdånig tjenariana under sångarens mången gång mycket tillfälliga intentioner, detta kan icke vara riktigt. Det finnes orkesterforten som icke kunna tämjas. Om vid ett dylikt tillfälle sångaren ändock fordrar ett relativt forte efter hans rösttillgångar, hvad skall dirigenten göra? Skall han ändra, utgallra de instrumenter, som, enligt deras natur, föra det högljudatte språket, och allt detta på konstverkets bekostnad? Vi fråga bara. Är denna sats axiomatisk? — Mycket vore i denna sak att tillägga, men vi vilja blott yttra, det vi aldrig velat förnärma sångarens rätt, om den varit befogad. — De framställningar som blifvit till oss gjorda med afseende pålden rätta proportionen mellan skngaren och orkesierstyrkan hafva vi, så godt sig göra låtit, lemnat gehör, och aldrig avrangerat starkare orkesterforte enkom för br A:s eller hr B:s med fleras räkning. Medvetandet härom skall ersätta oss för obehaget att, såsom vi vilja hoppas, blott öfvergäende hafva blifvit missförstådde af den kritik, som eljest med öfverseende bedömt våra sträfvanden med våra maktpå liggande befattningar i konstens tjenst. LD. Norman. Joseph Dente.