MUSIK. En sorgbemängå högtid firades i går b vår lyriska scen, då Stora teaterns sista representatiou före hösten lät Fritz Arlberg i grefve Almavivas parti af Figaros bröl lop taga farväl af den publik, som så högt uppbär hans rikhaltiga konstnärskap och känner sig fästad vid honom med så eför gänglig tacksamhet. Genom en glänsande debut blef Arlberg med ens en bland den musikälskande all mänhetens gunsatlingar, men hans konstnärs ande hör icke till antalet af dem, hvilka på genvägar söka sitt mål. Han ärlika grundlig som anslående, lika arbetsam som be gåfvad. Mellan hans första dramatiska pe riod och den nuvarande ha wånga år för flutit, hvarnnder hos Arlberg sångaren och skådespelaren oafiåtligt skridit framkt, på samma gång i endrägt och i täflan, derhän att begge dessa sidor af hans talang små ningom sammanslutit sig att bilda ett helt af sällspord harmoni och fulländning. Konstnären har under rastlös sträfvan ofta öfvertagit problemer, som varit vida mer svåra än tacksamma; han har ofta försmått applåderna för att vinna i stället kännares och sin egen aktning; i uppgifter af smärre mått har han danat gestaltningar af utomordent lig helgjutenhet och just detta har vitpat hurn han sett sitt värf i stort, då bans ögonmärke städse varit att steg för steg atveckla och förkofra sina resurser så at: de ändtligen skulle fullt motsvara den varma kärlek till konsten och dep: ädla uppfatt ning deraf, hvilka först och sist utgöra hans bögsta artistiska värde. Genom Agamem nong sublima parti af Glucks Iphigenia framstod Arlberg omsider såsom mästare j lösningen af en uppgift af första ordningen och sedan har hvarje ny roll för honom blifvit en ny trivmf. En bland de mest Jysande är otvifvel aktigt hans Almaviva. I uppfattning som uttryckskraft, i sång som hållning, från de musikaliskt tolkade passionsutbrotten till det elegant syansrika stumma spelet vitna hans prestationer här om skarpsinnig ana lys af ämnet och innerlig hänvgifvenhetderåt, och sedan han med nästan sträng trohet emot karakteren framställt densamma, visserligen så älskvärd, som den får synas, men äfven så ironiskt sjelfgisslande, som den måste vara, lemnar han i slutscenen sin mer och mer skärpta realism för att, enligt det exompel som innebor i Mozarts idealigerande to ner, öfver de sista momenterna gjuta en försonande dager af ren, djup och verkligt omskapande känslostämning. Vi behöfve blott nämna, att konstnären i denna roll under afskedsrepresentationen öfverträffade sig sjelf samt att publiken öfverhöljde ho nom med blommor och lagerkransar, lika: som bifallsstormar och inro ningar VOro starkare och flere än vi under senare kr någonsin beviizat. Friberrinnan von Stedingk. som för till fället öfvertagit Susannas parti, ökade stundens festlighet genom de kära erinringar om rikhaltiga konstnjutningar, hvilka anknöto sig vid hennes äteruppträdande på scenen. samt genom det motsvarande sätt, hyarpå hon tolkade den mästerligt utarbetade ka rakteren, med samma fnoss och gratie, som alltid utmärkt henne, och med mera värme. mer innerligt själplif än tjillförpe, Den f