Gustat Adolfs torg, Regeringsgatan, Hamngatan, Nybrogatan öfver Ladugårdslande torg och Storgatan. Hemfärden sker öfver Storgatan, Fyrverkeregatan, Nybron, Arse nalsgatan öfver Carl XIII:s torg. —— — Internationel lagstiftning om RB leum m. m. Franske ministern i Stockholm har med öfverlemnande af ett i Frank rikes nyss utfärdadt reglemente angående handel med petroleum och andra eldfarliga ämnen i sjöstäderna, jemte ett cirkulär angående dess tillämpning å regeringens vägnar framställt förfrågan, huruvida svenska regeringen skulle vara villig att, vare sig genom särskild lagstiftning eller genom en internationel öfverenskommelse i handelns och sjöfartens allmänna intresse föreskrifva dylika bestämmelser för de svenska och norska hamnarne. Mwnistern har tillagt att det enligt hans regerings åsigt torde vara fördelaktigt att, genom på diplomatisk väg afslutad öfverenskommelse, fastställa en likformig lagstiftning i denna sak. då likformigheten erbjöde en säkerhet som ej kunde blifva så fullständig, i följd af olikheten i de försigtighetsmått, som borde iakttagas, i fall hvarje land åtnöjde sig med att enskild i och för sig vidtaga erforderliga Btgärder. — Kandidat F. Jungersens tredje före: läsning i går afton egnades åt en framställning af Grundtvigs kyrkliga åskådningssätt och inleddes med en erinran om de ur Danmarks litteraturhistoria kända tilldragelser, som blefvo anledningen till Grundt vigs uppträdande som reformator. Prof. H. N. Clausen hade i en af sina skrifter beto nat den historiska och filosofiska kritikens rätt att hafva ett ord med i laget, dä det gäller att afgöra, hvad som uti de bibliska skrifterna är verkligt ursprungligt och äkta och hvad som låter sig af den tänkande menniskan fasthållas s som rimligt och sant. Härigenom tycktes frågan om kristendomens sanna väsen hafva blifvit gjord till ett vetenskapligt spörsmål, ett föremål för lärda undersökningar, såvida nemligen denna fråga endast kunde besvaras med till hjelp af kritiken, hvilkens förfaringssätt och resultat endast de lärde kunna uppfatta och pröfva. Mot detta betraktelsesätt tog Grundtvig till ordet i sin år 1825 utgifna skrift Kirkens Gjenmeelen, Hvad han framför allt ville inskärpa, var detta, att det måste finnas en utväg för enhvar att, utan alla lärda undersökningar, vinna en afgörande visshet om hvaruti den ganna kristendomen består, enär den kristna menigheten är ett samfund, hvilket samlar sig omkring en gemensam tro, ett trossamfund; frågan blir då: hvad är det för en tro denna, omkring hvilken menigheten samlar sig? Svaret erhålles genom att vända sig till menigheten sjelf och se efter, hvilka trosfordringar hon uppställer, hvarje gång hop genom dopet upptager en ny medlem i sin gemenskap. Dessa fordringar äro tvenne: försakelsen och trosbekännelsen, Atttrosbekännelsen göres till ett sådant vilkor, be ror derpå, att hon anses innehölla kristendomens hufvudsumma, allt det som nödvändigt måste af den kristne med tron omfattas. Men är det då alldeles säkert, att vi nu ega denna ifrågavarande trosbekännelse i dess ursprungliga, oförändrade form? Man har bestridt detta; man har sökt ådagalägga, att flera af det nuvarande formulärets uttryck och bestämmelser icke fannos upptagna i bekännelsen enligt dess ursprungliga ordalydelse; sådana omtvistade punkter äro t. ex. första artikelns ord: himmelens ocn jordens skapare, i andra artikeln orden nedstigen till helvete, i tredje arti keln: de heligas samfund och ett evigt lit. Genom några detaljanmärkningar rörande dessa och andra dylika punkter sökte föreläsaren gfiva skäl för den af honom uttalade åsigten, att det icke är möjligt att på historisk väg komma till fullt afgörande visshet uti frågan, buruvida vi ega trosbe: kännelsen i oförändrad form eller ej. Dessutom: skulle det på denna väg afgöras, hvad som måste anses utgöra den kristna trons innehåll, så nödgades man ju intaga en afvaktande ställving, tills de lärde en gång i tiden möjligen slutat sina undersökningar och kommit till ett bestämdt resultat, som då måste på god tro antagas såsom sannt af de olärde. Men det gifves en bättre och säkrare väg att nå den erforderliga vissheten. Man måste, såsom Grundtvig har visat, fastbålla detta, att dopet är en Pagt., ett förbund emellan menniskan och Gud, genom hvilket menniskan göres till ett Guds barn. Liksom hvarje förbund är äfven dopsförbundet upprättadt på ett visst bestämdt vilkor, som. naturligtvis föreskrif vits af Gud, eftersom Gad är förbundets stiftare. Detta vilkor är, att menniskan skall bekänna sig till de tre trosartiklarnas innehåll. Frågar man, huru det låter sig styrkas, att dopet verkligen är en så dan Pagt emellan menniskan och Gud, så är detta en fråga, som måste besvaras personligt af hvarje enskild menniska, ty på vetenskaplig väg kan man ej komma till visshet härom, lika litet som någon genom vigselattesten kan få visshet om att han verkligen älskar sin hustru. Hvar och en enskild måste med sig sjelf afgöra, huruvida han vill tro, att Gud är hans fader, att Kristus är Guds son, 0. 8, V, I sammanhang med det föregående framstälde föreläsaren läran om det lefvande ordets betydelse. Då en sanning skall frambäras nad vederbörlig kraft och makt att öfvertyga, måste hon frambäras af en lefvande personlighet. Så skedde det äfven under kristendomens första dagar; Kristus och apostlarne förkunnade först evangeliet muntligen med iefvande ord; först derefter begagnade de sig af det skrifna ordet till närmare utveckling och förklaring af det muntligen framförda. Förbållandet mel: jan ordet och skriften är det, att ordet är uttryck för den närvarande personen, skriften deremot för den frånvarande. När Kristus säger: Mina ord äro anda och äro lif: — ligger der då alldeles ingen vigt derpå, att han här använde pttrycket: mina ord? Jo, svarar Grundtvig, derpk ligger en alldeles afgörande vigt, ty detta yttrande af Kristus innebär ju, att vi endagt genom att lyssoa till hans ord komma i ett person ligt förhållande till den lefvande, i menigheten närvarande Kristus. Hvar kommer oss Kristus till mötes såsom den i församlingen närvatapde frälsaren? Grundtvig svarar: i sakramenten, Kristus har ju sagt: Kommen till mig I alle, som arbeten och ären betungade; jag vill vedezavicka eder-; huru besynnerligt vore det ej, om vi ej nile med visshet kunna upptäcka den väg, på hv. tiken vi, enligt Kristi egen inbjudvin kann? komma till honom! Då vore ju Hua inbjudn.. Se allt hvad Kristus har velat uträtta för 03s, denklögt ver gagneligt. Men Grundtv., — det. bar frna vi Kristns. Tro blott wv.. Vv