Transatlanti-ka bref. (Från Aftonbladets korrespondent.) IL Newyork 1874, Det var en vinterlik, ruskig dag i börjar af December 1873. som cceanängarer Nesto rian på väg från Liverpool till Portland fällde ankare på Mavilles redd för att med taga den öfver Irland ankommande posten för Amerika. En snabb färd från Liver pool bade fört Nestorian till denna dess sista ankarplats på europeisk botten ktskilliga timmar före postens ankomst, och man hade derföre god tid ej endast att nedskrifva några afskedsort till vänner och bekanta i Eu ropa utan äfven att göra ett flygtigt besök i iand. Den at Moore besjurgna smaragdön med sina många sagominnen låg på ett obe tydligt afstånd från fartyget och i trots a! ett ihällande duggregn, ej särdeles egnad! att underhålla känslan för saga och säng. begaf sig ett ej ringa antal af passagerarne i land. Besöket blef dock ej särdeles lång varigt. och jag skall också ej heller länge uppekålla mig med detsamma. Hvarhelst man kastade en blick in i de af gråster uppförda, torftäckta kojorna möttes ögat a! fattigdomen, med dess vanliga följeslagare osnygghet och oordentlighet, och för hvar och en, som sett en af våra torftigaste bond byar, der menniskorna dela samma rum med svin, getter och andra husdjur, behöfs ingen beskrifning på den tafla man här bade fram för sig. Oaktadt den framskridna årstider voro dock de mellan bergen liggande ärg sluparne och åkertegarne höljda af en grör ska, som kring torftigheten och armodet ka stade denna drägt, hvilken åt Irlard gifvit det poetiska namnet den gröra ön. Un der vår korta vistelse i land hade vi just ingen synnerlig anledning att beklaga oss öfver nägon ovävlighet eller ohöflighet frän befolkningens sida. De försökte hvar på sitt sätt att förtjena på ose och göra sig vårt besök till godo, och detta må man ej förtänka dem. Men vi hade ej väl kommit ett par båtlävgder frön land. förr än vi undfögnades med en afskedshelsnivg, som ph svenska skulle låta ungefär som: Drag bt fanders, fördömda engelsmän, som trampa: og8s under fötterna och komma hit epdast för att glädjas åt vår fattigdom och vårt elände! Irländaren hatar till döden engels mannen, och jag har senare mer än en gäng på denna sidan oceanen sett bevis på at den knif, han bär i sin ficka, är slipad i första rummet för en engelsman. Det var ett nöje att efter detta besök i land åter få sätta foten på däcket till det stora och komfortabla fartyg, som med sina prydliga salonger och hytter skulle blifva vårt hem under ett par veckors tid. Man samlade sig begärligt till supgn, medan ännu Nestorian red för sitt ankare och man ännu hade tillfälle att i lugn intaga en mältid. Vi hörde buru stormen tjöt utanför. de öar. under hvilka vi lågo i lä, och vi anade att det ej skulle dröja länge innan vårt fartyg dess stora dimensioner oaktadt, skulle som ett nötskal kastas upp och ned på de väl diga vågorna.