ning af fem, ända till tio procent, Mella jorabruksarbetarne och förpaktarne hafv: också uppstått oenighet och det är i syn nerhet i Suffolk, som denna kommit till ut brott. Förpaktarne organisera en allmäl lock out, eller arbetsinställelse, och förbind: sig inbördes att icke mottaga någon arbe tare, som är medlem af någon jordbruks: arbetarförening. Detta beslut har natur ligtvis gifvit striden en bittrare karakter. och arbetarne visar sig till följd häraf min dre benägna än någonsin att nedsätta sina anspråk på löneförhöjning. Det engelska biskopliga presterskapet har vid detta till fälle, likasom förut, ställt sig på grufarbe. tarnes och förpaktarnes sida, hvilket na turligtvis skall ha till följd, att jordbruks arbetarne spart blifva lika fiendtligt stämda mot presterskapet som arbetarne i städerna äro. Dock finnas äfven uti detta hänseende undantag från regeln. Biskopen at Manchester har sålunda tadlat förpaktarne derför att de vilja vägra arbetarne den rätt, som alla andra samhällsklasser obe hindradt njuta, nemligeh rätten att sluta sig tillsamman i föreningar för att gemensamt försvara sina intressen. Från ekono misk synpunkt äro icke förpaktarnes fruk tan mer grundad än de stora industriidkarnes bekymmer förr voro. Frågan är helt enkelt den, om man genom att hålla ett mindre antal bättre betalda arbetare icke skall få samma resultat som man nu uppnår genom att hålla ett stort antal svagt aflönade arbetare. I den industriella verl den är denna fråga för läpgesedan besvarad jakande, Med anledning af den italienska depute radekammarens behandling af finansfrågan, som är det unga konungarikets svaga sida, lemnar Journal des Debats korrespondent i Rom följande skildring af några italienska förhållanden: Nu, då man börjar behandla frågan om Italiens finanser, är det icke utan intresse att erfara den hufvudsakliga och närvarande orsaken till de svårigheter, som regeringen på detta område har att bekämpa. Det var en grundsats hos Italiens förra regeringar att ställa mycket små fordringar på sina undersätar och taga skadan igen genom att uträtta mycket litet, Så länge de beskyddades af en stormakt, behöfde de hvarken flotta eller arm6, och hvad de offentliga arbetena angick, så utfördes de med den största långsamhet, Detta system, som till lämpades under en följd at år, har haft stort inflytande på folkets seder. Med få undantag älska italienarne att arbeta så litet som möjligt, men äro deremot nöjda med litet. Mälet för medelklassens ärelystnad är att lefva signorilmente, det vill säga: utan att arbeta, och i provinsstäderna kan man lefva i overksamhet med 3000 francs ränta. Hvad folket, och isynnerhet landtbefolkningen beträffar, så omfattar den med begärlighet hvarje tillfälle att slippa arbeta. Sälunda göra sig italienarne samvetsgrannt lediga på alla helgdagar, och om dessa sammanräknar, utgöra de fullt ut en fjerdedel af året. Regeringen har ganska klokt afskaffat största delen af dessa helgdagar, men hon kan icke tvinga några andra än sina embetsmän att arbeta på de afskaffade helgdagarne, och hur aktningsvärd och oumbärlig denna samhällsklass än är, bidrager dess verksamhet dock icke egentligen till produktionens förökande. Man har i allmänhet icke fäst uppmärksamhet vid huru ytterligheterna här beröra hvarandra. Kyrkan hade genom helgda garne i Italien uppnått gamma resultat, som Internationale eftersträfvar med strikerna. Kyrkan förminskade arbetsdagarnes antal; Internationale söker förminska arbetstiden, hvilket kan komma på ett ut. Nutidens . politiska ekonomi går ut på att egga den menskliga maskinen till ansträngd verksamhet. Det gäller nu att frambringa mycket för att kunna förbruka mycket. Italienarne, och i synnerhet syditalienarne, äro vana att frambringa litet och förbruka föga. Det är olika åsigter om hvilketdera af dessa system gör menniskan lyckligast, och det skall bli svårt att lösa detta problem, enär man hittills icke uppfunnit någon gradmätare för lyckan; men en stor stat har i detta hänseende icke nägot val: den måste hafva en stor armå och kunna utföra vidtomfattande arbeten, Denna nödvändighet har ådragit Italien en betydlig skuld, som representerar omkostnaderna för konungarikets upprättande. Folket må ste tvingas till insigt, att fördelen att till höra en mäktig stat medför pligter och framför allt bördor. Det är alldeles nödvändigt att sedvanorna orbildas efter institutionerna, och en sådan förändring är redan börjad; men det är långt lättare att förändra lagarne än plägsederna. Sålänge öfvergångsperioden varar, skall finansministern befinna sig gent emot de kinkigaste uppgifter. Hvad kan man till exempel vänta af en skatt på vin i ett land, der folket i hvardagslag dricker vatten och lemonad om söndagen? Man har derför också varit nödsakad att taga sin tillflykt till en skatt, som jag alltid ansett för ytterst olämplig, nemligen mäldskatten, ty det är en omöjlighet att undvika eller ens attförmisska förbrukningen af mjöl. Det for dras stort tålamod att ordna finanserna, ty denna reform står i det närmaste samband med samhällets ombildning, hvilket blir en nödvändig följd af dess politiska pånyttfödelse, och mälet kan derför först efter en längre tid uppnås.