VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JORAN JOLIN Gud i himmelen! Skulle det vara möjligt! utropade den unga flickan med en ton af ångestblandad glädje, O, så statt mig bi, du nådige Gud, oskuldens starke beskyddare! I nästa ögonblick hade Viola tagit en liten värmande kofta på sig, släckt sin lampa, dragit regeln för förstugudörren och begifvit sig ut på slottsgården. Hon andades tungt och våndades. Med fasa blickade hon bort mot den ståtliga slottsruinen, hvilken nu föreföll också henne som ett andarnes hem. Men var det goda eller onda andars? Sedan hon dragit några djupa andetag, begaf hon sig med dröjande steg mot den stora öppna porten, hvars dörrar längesedan tillhört spanmålsmagasinet. Hon kastade en spejande blick efter gamle Kula. Han satt der troget sin post på några hun dra alnars afstånd under linden, i hvars grenar klangtriangeln hängde. Ett skri af Viola skulle nödvändigt höras från ruinen fram till gubben, och hans klin gande skulle i sin ordning snart sätta hela gården på benen. Dessutom hängde en gammal laddad karbin på nattvaktens skul dra, ehuruväl laddningen merendels utgjor deg af munväder och prat om det goda kru tet och de dugtiga kulorna. Skrämskot ä de billigaste af alla skott, brukade Kul hedyra, när rättaren någon gång sporde honom om karbinens innehäll. Nu stod den modiga fickan på förste trappsteget. Ännu en gång öfvertänkte hor s) Se A B n:r 25—286, 38. 40-42. 44—48. 50 66—60. 62, 68, 65—67, 69, 71—76