skar icke betrakta det nuvarande krige blott som en tvekamp mellan Frankrike oc Preussen, utan som början till en na iona strid. Icke heller kunna vi dölja för os sjelfva, att ungrarne, hur benägna de m vara för att bringa de största offer för ke; sarrikets försvar mot Ryssland, skola vis sig mer reserverade, då det är fråga om at de skola uppoffra blod och penningar för at Skrota åt Österrike dess ställning i Tysk an Under dessa förhållanden är neutralitet et ord, som vi här icke uttala utan beklagande ålagd oss med bjudande nödvändighet och af ett förståndigt bedömande af samtlig: våra intressen. Men denna neutralitet ä blott ett medel — medlet att öppna vår po litiks verkliga mål och det enda medlet at komplettera våra rustningar utan att utsätts oss för ett plötsligt angrepp antingen aj Preussen eller af Ryssland innan vi äro så ställda, att vi kunna försvara oss. I ett af sina senaste nummer sysselsätter sig. det nationalliberala partiets organ National-Zeitung med de demonstrationer, som öfver allt i Tyskland ega rum för att förmå riksdagen att antaga regeringens mi litärlagförslag. Tidningen fäster uppmärk samheten derpå, att det glädjande i de politiska manifestationerna förlora något af sitt värde genom den obehagliga ställning, hvaruti de deputerade ha blifvit försatta genom denna rörelse bland valmännen. De, som skola föra folket, ha nu blifvit öfverflyglade genom folket, säger tidningen. Detta är följden af en felaktig taktik, och vi önska, att den icke skulle medföra allt för sorgliga följder. Vi hoppas, att det, just derför att majoriteten och regeringen egentligen städse varit ense om sakens kärna, må kunna finnas en passande form, genom hvilken det blifver riksdagen möj ligt att gå in på förslaget. Regeringen måste dock kunna inse, att om riksdagens anseende sjunker, skall detta vara minst lika skadligt för rikspolitiken som militärlagens förkastande. Man finner för öfrigt, att i den preussiska hufvudstaden uppstått en liflig agitation mot rogeringsförslaget och troligen skola adresser framkomma, som uttala sig emot en fredlig öfverenskom melse, Rätt betecknande i detta hänseende är en skrifvelse, som den berlinske deputeraden Eugen Richter tillställt 152 valmän, hvilka uppmanat honom att rösta med regeringen, och i hvilken han bland annat säger: Meningsskilnaden om militärlagen har alldeles ingenting att göra med rikets försvarsförmåga utåt, utan går blott och bart nt på att bestämma, om riksdagen för framtiden skall hafva nägot att säga i militärsaker. De, hvilka icke hylla absolutismen som den bästa regeringsform, eller hycga misstroende till tyska folkets offervillighet, kunna icke rösta för förslagets 1 utan af servilitet för den nuvarande vikekanslern.. Men jag sätter riket och dess fredliga konstitutionella utveckling öf ver rikskanslern. Jag har redan förut röstat mot denna lag och fasthåller min stånd: punkt. I, mine herrar, stån ensamma med edra bsigter och er demonstration, hvilket gläder mig så mycket mer, som det genom rikskanslerns sjukdom vållade uppehållet blifvit begagnadt att stör sand i ögonen på folket och göra dess representanter misstänkta. Jag beder er, mine herrar, att låta undertecknarne af den mig tillsärda adressen veta, att en valkrets, som satt en medlem af det tyska framstegspartiet in i riksdagen, icke representeras af en kammar: tjenare, som låter sina handlingar bestämmas af befallningar och tillmälen. Enligt ett af dagens telegram höllo de nationalliberale den 11 dennes ett möte, på hvilket ordföranden meddelade, att regeringen var villig att gå in på antagandet af en fredsstyrka för sju år, förutsatt att bestämmel sen om officerarnes fritagande från kommunalskatten återupptages i armåelagen. Det nationalliberala partiet beslöt, med alla rösterna utom en, att antaga detta. Man räknar omkring 220 röster för arm6elagens antagande i denna form, Frågan behandJas i dag i plenum. Den sociala ställvingen i England är i närvarande ögonblick icke den allra bästa. Strikerna äro åter i full gång bland jordbruksarbetarne och grufarbetarne. I Staf fordshire hafva öfver 15,000 af de senare inställt allt arbete, derför att de tro, att den af grufegarne föreslagna nedsättningen i arbetslönen beror på den förening af stora arbetsgifvare, som bildade sig i London mot slutet af förlidet år, och som enligt arbetarnes öfvertygelse går ut på att för störa alla trade unions. Denna uppfattning skall naturligtvis icke bidraga att göra arbetarne fogligare, och de två stora förenin gar af grufarbetare, som ledas af Holliday och Maedonnald, understödja på det krattigaste de strikande. Dessa båda föreningar räkna omkring 250,000 medlemmar, och då hvarje medlems bidrag är 1 shil ling i veckan, är det icke svårt för dem att skaffa 15,000 strikande, den summa, som fordras för att de skola kunna fortsätta gtriden. Märkvärdigt nog är det blott de stora grufegarne, som hafva för afsigt att nedsätta sina arbetares lön. De mindre gynfegarne tyckas ieke benägna att följa der. 8 exempel, och största delen af dem fortsatter att betala samma lön som förut. Denna omständighet tyckes bekräfta den af arbetarne bysta uppfattningen, att bakom hela denna sek står den nämnda föreningen af stora arbetsgifvare. På några ställen ha dock arbetarne gått in på en lönenedsätt