lärarinnor. Härigenom har man nu betryggat en likformig och opartisk pröfning af såvälsamtliga statsseminariernas lärjungars som ock de på annat sätt till skollärarekallet förberedde aspiranters insigter och duglighet, samt — under tillfyllestgörande kontroll — lemnat den inom hyarig undervisningsgren förmånliga, väckande och lifvande täflan, all möjlig frihet att göra sig gällande. r ken den frågan framkastas: finnas då verkligen några utsigter, att enskilda skolor för danande af folkskolelärare skulle kunna uppstå, med andra ord, om det är sannolikt, att obemedlade ynglingar skulle föredraga undervisning mot betalning vid friseminarier framför den kostnadsfria vid statsseminarierna, der uppehållet också underlättas genom stipendier, anslagna af staten. Till svar härå erinras till en början om det bekanta sakförhållandet. att äfven föräldrar, hvilkas ekonomiska omständigheter skulle synas näppeligen medgifva något val mellan offentliga ech enskilda elementarläroverk, likväl sända sina barn till skolor af senare slaget. Vidare må påpekas — utom hvad redan anförts, om det betydliga antal enskildt undervisade, som inställt sig vid den genom 1857 års lag införda skollärare-examen — att Blågårds enskilda seminariom på Kjöbenhavns Nörrebro vid midten af 1860-talet (jag saknar för tillfället uppgifter af yngre datum) räknade öfver 200 lärjungar, ehuru undervisningen der kostade 84 rdr danskt under första och andra, 54 under tredje, 34 under fjerde läsåret, medan afgiften var blott 10 rdr danskt vid statsseminarierna, som också förfoga öfver en summa till stipevdier, hvilkeni senaste finanslag är uppförd med 3200 rdr danskt, med dertill iogad bestämmelse, att af beloppet 600 rdr s. m. skall anvendes til hjelp for dem, der uddanne sig til lerere ved private seminarier. Det må vara, att ett större ekonomiskt välstånd i Danmark underlättar enskilda folkskollärareseminariers uppkomst och bestånd; men näppeligen lära förbållandena i detta hänseende kunna hållas för så skiljaktiga i båda länderna, att här alla förutsättningar skulle saknas för läroanstalter, som der visat sig gå en blomstrande framtid till mötes. Slutligen och för det tredje torde det antagandet ej vara allt för dristigt, att — om friseminarier uppstå och verka gagneligt — staten skulle finna äfven med sin ekonomiska fördel synnerligen väl förenligt att, under behöriga kontroller, t. ex. genom ett stiendii-anslag understödja dem och på detsättet Uraga försorg om ett antal folkskolelärares utbildning med vida mindre kostnad för staten, än den som, under ettuteslutandestatsseminariisystem, årligen drabbar statskassan. Med hänvisning till de vigtiga skäl för cencors-institutionen, som i fråga om afgångsexamina från elementarläroverken finnas anförda i det förut nämnda, af hrr F. F. Carlson, E. Edlund, G. R. Rabe, C. F. Lindman och C. V. Callerholm den 30 November 1859 afgifna betänkande och förslag, skall jag till slut eudast korteligen påpeka, att genom den åtgärd, jag ämnar föreslå, öppnas utväg till en nu allt för mycket saknad enhet — som är något annat, än en mekanisk och tvungen enformighet — i de många seminariernas verksamhet. hvilken enhet t. ex. hvad angår grundsatserna för bedömande af lärjangarnes kunskaper och mognad samt afgifvande af betyg derom, är en sak af största vigt, något hvarpå lärjungarze, med hänsyn till gin blifvande verksamhetsbana, hafva de rättvisaste anspråk. HAPå grund af hvad jag sålunda haft äran yttra hemställer jag, att riksdagen i skrifvelse till K. M:t anhåller om den förändring i nu gällande bestämmelser rörande afgångsexamen från folkskolelärare-seminarium, att denna pröfning måtte anställas under ledning och tillsyn af censorer, förordnade af K. M:t. ailt i närmaste likhet med hvad genom stadgan af den 11 April1862 samt gällande censors-instruktion blifvit i afseende på elementarläroverken förordnadt, samt för denna reforms genomförande redan från och med nästa år höjer det ireservationsanslaget för folkundervisningen inbegripna anslaget till seminarierna med ett belopp af 8000 kronor.