VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN Viela kämpade en svår kamp med sig sjelf. Hon tyckte sig liksom visa ett prof på sin egen fars lättsinne och opålitlighet, om hon så hastigt bröt de föresatser, hvilka hon ansåg såsom heliga och säsom talande bevis på hennes egen själsatyrka, Slutligen hviskade hon knappast hörbart, i det hon, stirrande framför sig på marken, besvarade klappningen af Arthur Bluhms hand, som ännu omslöt den ena af hennes egna: Ack, den som bara förmådde glömma den ohyggliga, den fasansfulla stunden, då alla ville sönderslita min brottslige far, och då han — min lekkamrat, min efterlängtade barndomsvän ... då han... då ban... Då han gick i spetsen för förbannelgerna, sufflerade Arthur Blubm. Jag vet allt, känner till allt, och jag är den första att ogilla honom. Men, Viola, jag vet också att han kom till Sverige så full at hopp, så genomträngd af ömhet till just den barn: domsvän, som nu vänder honom ryggen och inte har ett ord till tack åt sitt lifs räddare; jag vet också för hvilkens skull han fröjdade sig åt sin lilla ekonomiska sjelfständighet, då han så plötsligen fann sig bedragen och ruinerad. Det finns allt många vägar till ursäkter för ett ögonblicks öfverilning. Men, bäste far, du säger kansko mycket mera än du vet, afbröt Ejnar med en ton af bitterhet. Man gör alltid klokast i att gömma på de ord, som talas för döfva öron. Vi ska be fröken Winke om vår helsning till hennes mor och om on försigtig förberedelse 4) Se ÅA. B ner 25—38. 28, 40—492. 44—48, 50, . 52-65, 56—60, 62, 63: G5—67, 09, T1—T6 och 79.