Ett minnesblad öfver Niklas Hans Thomson. Den man, som nu gått att förena sig me många af de vänner, hvilka fordom slöt sig i en hjertlig krets omkring honom, ha! dock ännu lemnat vänner qvar. i synnerbe en, som har honom att tacka för det vackr minnet af en förläggare, hvilken icke bru kade uteslutande fästa sig vid eget intress och som, utom dess, hvad heder, bumanii och redbarhet beträffar, troligen af få ö verträffas, Det var en egen öfvergång hr Thomsoi gjorde, då han från militäryrket och delta gandet i kriget år 1814 (från hvilket har hade så mänga glada äfventyr att förtälj: om sin befattning som skaffare och kock för sig och nägra kamrater) öfvergick til boktryckeri-yrket. Och han hade ick så länge. efter flyttningen till Stockholm fortsatt sin bana i denna väg, då han be slöt sig för att, såsom medtäflare till L. J Hiertas nyss började Läsbibliotek, utgifv: sitt Kabinettsbibliowek, Detta var ett vägadt företag, helst son utstyrseln var gjord med en för den tider sällsynt elegans. Framgången lät emeller tid icke vänta på sig: den gick med så stora steg, att hr Thomson snart hade egei både boktryckeri och hus. Bland de författare, som först hade affä rer med Thomson, var Nicander och G. H. Mellin. Sedan kommo efter hand allt flere. Hr Thomson öppnade sitt biblioteks spalte: äfven för okända talanger. Men han lem nade icke blott tilliräde till rina spalter. utan äfven till sitt gästfria hus, der glada samqväm samlade äldre och yngre littera törer. Detta blef i synnerhet händelsen, då han. efter afslutandet af Kabinettsbibliotek började utgifva Svenska Parnassen. Alm qvist, Blanche. Arvidsson, Lindeberg, Göran son jemte många flere ännu lefvande skrift ställare funno der en den angenämaste afton hvarannan vecka. Värden intresserade sig då icke blott för de ifriga litterära diskurser. som fördes ; han intresserade sig i lika grad för att visa det en värdinna i hans bus al drig saknades. Också erkändes lifligt hans stora förtjenster i afseende på allt, som hörde till hushöllsvetenskapen och ett bords servering. Han var en makalös värd! Mer icke var det blott detta, som gjorde honom så afhållen och värderad: han egde en förtjepst af ator vigt, den nemligen, att aldrig genom ep särande vårdslöshet visa sin makt, då någon författare vid bortgåendet behöfde hviska i hans öra ett par ord om förskott, fastän arbetet icke skulle komma ut på månadtal. Nej, han nickade sladt och förtroligt. Titta till mig i morson! var hans svar och dermed var allt ippgjordt. Hans Thomsons verksamhet och arbetsförmäga voro rent af otroliga. Han öfversatte sjelf kanske hälften af de arbeten, som nflöto i Kabinettsbibliotek, och dessemellan hade han ändå tid öfrig att stundom oa sig med författareskap. Svensken i (talien, Sjömanshustrun, Axel Renkro1a och ännu ett mindre arbete visade att han icke heller i detta afseende saknade inlag, hvilka han dock ej hade tid att utvilda. För sina arbetare var han en far. De sto samma kost, som han hade vid sitt eget ord. Och hans förhällande till sin gamle aktor var så vackert det kunde vara — kortigen: han liknade en patriark för sin omrifving. Det var icke ett nutidens förbålande mellan boktryckaren och sättaren. Men en dag kom, dä ålder och sjuklighet ch måhända äfven trötthet läto honom erara längtan efter sin fäderneetads luft och imgänget med kära anförvandter. Han flyttade då, (efter att hafva nedlagt ina affärer) från Stockholm till Malmö, torligen saknad af många qvarlemnade väner, men bögst saknad af den, som alltid kall anse som en heder att erkänna sin tora förbindelse till honom, icke blott för n väl bepröfvad mångårig vänskap, utan fven derför att han, alldeles sjelfmant, jelpte nybörjarinnan att fiona sin väg. Frid öfver den tfridsälle mannens stoft! Emilie Flygare -Carlen.