VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN, aDet, som blir förkastadt, blir derför inte alltid bortglömdt! svarade den svarta damen med bittraste ironi. Det ska ni få se blir fallet både med mig och med den förkastade ringen. Adjö! min fordse älskling! Mätte jag srädse kringsväfva dig i dina drömmar. Du tillåter väl att jag omfamnar dig på afstånd. Jag ber om min kompli mang för din charmanta fru och dotter! Efter en djup nigning försvann den vackra plågoanden. Men hennes länge bekämpade ursinnighet brast lös i det våldsamma sätt, hvarpå bon slog igen dörren efter sig. Betjenten Löfgren, som somnat i tambnren; spratt till som vid ett häftigt åskslag, gnuggade sig i ögonen och hjelpte derefter damen på med den eleganta kappan. Här mäste vara något korsdrag anmärkte Melcher, för att blanda bort korten. Mycket vanligt vid svåra stormar, replikerade den svarta damen med det förbindligaste smålee:de. Men är här intet korsdrag, så nog finns här korsdragare, tillade hon skämtsamt. Lycklig resal önskade Melcher djupt bnogande. Gladt återseende ! svarade den sköna demonen med en blick af hätskhet midt un: der småleendet. Blicken liknade en korn blixt öfver en molnfri aftonhimmel. XXVI En ring — ett kors. Halfdöd af den våldsamma oron, skyndade Irga mot sin likbleka make och drog ho nom afsides in i ett kabinett. SEA B nir 2A—RB. RR 40-42 44—48. 50, 53—52, 58—060, 02, 08; 65—UT, OD och TL.