rt VV SS dra matiska talang att berätta och pöståt att jag ryckte mina åhörare med mig lika som genom en trollkraft. Fill min olycka har denna min talang nu vållat ex on all deles onödig förekräckelse. Ja, alldeleg onödig, instämde Melcher med ett förvirradt leende och en nästan bedjande blick på Arthur, Men Iuvgas ögon uppfångade hvarken leendet eiler blicken, ty de voro fastnaglade vid hinduens läp par. Onödig ? stans made den bestörta qvinnan och höll andaw, för att få höra nägot mera. Jag inberättade för Melcher — med hvilken jag nyss varit i ex liten dispyt rö rande en köpmansprincip — en våldsam scen för några ir sedan med en min kompanjon i Amerika, gift och familjefar liksom Melcher, och hvilken scen förorsakade en brytning oss emellan. Jag citerade mina egna ord och äfven hans, såsom jag ofta brakar för att få berättelsen mera drastisk och målande. Och denna sorgliga scen, detta mitt upprörande minne har ni tagit för ett drag ur stundens verklighet, Visserligen ba Melcher cch jag ofta varit i dispyter och någon gång ganska häftiga, vållade af våra karakterers olika skaplynve, och under hvilka tvister vi kanske på da haft orätt. Mex då Melcher insett ett misstag, ja ett missgrepp, har han ärligt erkänt det och svurit en ed, zom han säkert ansett för den heligaste, svurit vid sin känek till sin hustru, att icke förnya ett sådant missgrepp. Och säkert skall han ännu en gång svära derna ed med dubbel glöd vid äsynen af den fare, den dödande ångest, som blott ett falskt alla: kan framkalla hos hang ädla maka, ty han vet för visst, att en sådan 8cen mellan honom och mi,x, som den jag nysg beskrifvit, skulle ge avden ät henne, som för honom vill offra lifvet. Melcher stod der skälfvande af blygse. inför den man, som på ett så ädelmodigt sätt bostraifsde hans syek och inför hans