VINGLAREN.) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN. Dock Arthur Bluhm såg så tankspridd, förstämd och drömmande ut, att han icke det ringaste tycktes istressera sig för utgången af det val, hvarmed Inga ansträngde sig. Han yttrade några osammanhängande ord om kärlekens outgrundliga natur i allmänhet och om dess förmåga att skapa underverk af sjelfuppoffring i synnerhet. För sin egen del förklarade han, att han omöjligen skulle kunna fortfarande älska den, som gjorde sig ovärdig hans hängifvenhet. Inte ens -er egen son? — anmärkte Inga. Min son! —utropade hinduen — min son! Det är någonting helt annat. Faders kärleken är ju endast gifvande, icke ford rande, som den mellan äkta makar. Jag skulle kunna stöta från mig en ovärdig son, men jag skulle inte derför upphöra att älska bonom. En ovärdig maka skulle jag derenot rycka med väld ur mitt hjerta. Så bar jag ju nödgats göra. Med dessa ord räckte Arthur Blubm sin hand till afsked, och hvarken Ingas vänliga eller lilla Violas smeksamma inbjudning förmådde qvarhålla honom tills teet serverades. Hvad skulle du säga, om lilla Viola blef ond på dig, stygga farbror? bannade den illa. Jag skulle gå hem och dölja min sorg i min ensamhet — svarade hinduen skämtande, men med en ton så full af verkligt vemod, att Inga tvingades att betrakta honom närmare, Hon hade aldrig förr sett honom så dyster. 4) Se A. B. n:r 25—36, 38, 40-42 och 44—47,