4 ter, — Justitiestatsministern trodde att hi Trefferberga farhågor vore öfverdrifna och önskade framgång åt statsutskottets hemställan, hvaremot hrr Sjöberg och Rubenson talade mot förslaget. Utskottets hemstäl Jan, för hvilken ock frih. Ericson uppträdde. blef ock, som nämndt är, af kammaren bi fallen. Kammaren biföll ock öfriga af utskottet gjorda hemställningar under denna hufvud: titel, såsom rörande fångars vård och underhäll, för fortsättande a? fängelsebyggna der m. m, Då härefter betänkandet rörande regle. ringen af utgifterna under Tredje hufvudtiteln, omfattande anslagen till ntrikesde: partementet, föredrogs, lemnades ordet först ät chefen för detta departement, h. exc. statsministern för uatrikes ärendena, hr Björnstjerna. H. exe. började sitt anförande med att betyga statsutskottet sin tacksamhet för hvad detsamma tillstyrkt, men på samma gång beklaga, att de skäl, som blifvit i den k. propositionen anförda, icke varit af beskaffenhet att kuuna öfvertyga utskottet om behofvet af att bifalla denna proposition hel och hällen. Det förundrade tal. att man skulle anse sig kunna och böra behandla den tredje hufvudtiteln på ett annat sätt än de öfriga hufvudtitlarne. Vid dem lämpade man anslagen efter de behof som vid särskilda tillfällen yppade sig; men vid tredje hufvudtiteln ansäg man sig, oaktadt behofven äfven här ökats, böra år från år uppföra en del af det för ministerstaten erforderliga anslaget, nemligen 40.200 rår på extra stat, dermed antydande att man önskar det utgifterna förr eller senare skola minskas med detta belopp. H. exc. förklarade dock för sin del bestämdt, att han icke såge någon utväg att med ett lägre belopp än det af K. M:t begärda, bestrida de för utrikesdepartementet nödiga utgifterna, och då så vore förhållandet, anhöll ban att hela det be gärda anslaget måtte, på sätt K. M:t föreglagit, blifva på ordinarie stat uppfördt, erinrande han härvid, att under det anslagen på alla öfrige hufvudtitlar år efter år Ynoxit högst betydligt, bade på denna hufvudtitel icke blott ingen tillökning egt rum, utan tvertom sedan 1868 anslagen blifvit minskade med 60 000 rår. Han visade der jemte, att det, meå hänsyn till förbällandena ti:l Norge, icke läte sig göra att bestämma Sveriges ansiag till ministerstaten till en rund summa; ty om en dylik önskan gjorde sig gällande äfven i Norge, och om man till följd deraf äfven der nedsatts anslaget för att få n rund summa och man 50dan för att få den rätta proportionen mellan båda rikenas bidrag återigen minskade det svenska anslaget, och så fortginge oupphörligt, så skulle slutligen ingenting blifva qvar, Grefve Posse genmälde härpå, att det tillkomme representationen att genom bestämmandet af anslagsbeloppet angifva hura den vill hafva landets representation i ntlandet ordnad, och utrikesministern hade sedan att derefter lämpa sina åtgärder. Tal. ville visserligen icke påstå, att våra agenter i utlandet vore för högt afiönade, men han antog deremot att poster funnes, som kunde indragas. Han ville icke nu upprepa hvad som i detta hänseende blifvit mänga gånger yttradt, men ansäg sig böra yrka att den af statsutskottet föreslagna posteringen bifölles, i hvilket fall det öfverlemnades åt departementschefen att guccessive göra de indragningar, som han funne möjliga för att åstadkomma den minskning i hufvudtitelus anslag, om hvilken riksda: gen ntitryckt en öppen önskan genom att på extra stat uppföra en del af anslagabeloppet. . Särskildt ville grefven fästa uppmärksamheten derpå, att det bos diplomaterna syntes förefinnag ett uti hans tanke icke befogadt anspråk, att i afseende på pensioner och dylikt ställas annorlunda och bättre än andra statons tjenare, och ville han härmed hafva antydt ett område, der j Bhesparingar skulle kunna åstadkommas. Hr Key, som härefter fick ordet, upprepade hufvudsakligen enahavda argumentation gom blifvit af den föregående talaren anförd; men han sökte tillika något närmare utveckla och genom exempels anförande illustrera de särskilda påståendena. Sålunda företog han sig att utpeka åtskilliga platser, der, enligt hans för mening det vore onödigt hålla diplomatiska agenter och andra, der det i stället kunde vara behöfligt. Han ansåg det sålunda öfverflödigt hölla en minister i Censtantinopel, då eu sädan deremot kunde vara behöflig i Alexandria. Att bålla en mivister i Haag vore likaledes öfve: flödigt sedan de etikettsskäl, som förut kunnat motivera upprättandet af denna post icke längte förefunnes. På samma sätt geBomgick hr Key en del konsulater, angifvande några platser der han ansäg öfverflödigt hälla aflönade konsuler, under det han nämnde andra platser der i bans tanka sådana borde finnas anställda, säsom t. ex. i Newyork. Sårom exempel på förmenta mMmissbrak i afseende på hushållningen å pensionestaten nämnde han jemväl att ännu 1872 hade en person fått sig tilldelad pension å 1600 rår efter blott 13 Ärs tjenstgöring. Representanten för hafvudstaden, grefve Björnstjerna, upptog först till bemötande detta hr Keys yttrande, hvari grefven trodde bonom ha gjort sig saker till ätskilliga misstag. Ordet lemnades derefter ånyo Båt utrikes ministern, som förklarade sig alldeles icke kuana dela gretve Posses bsigt, att chefen