Btatsrådet Bergström talade då om hur försvarsfrågan allt sedan 1867 utgjort e lifsfråga för både nationen och regeringen samt huru den senare på det varmaste nit älskade för hennes snara lösning. Rege ringen gjorde dock ej annat än tillsatte e1 koemit är 1873 och om dennas arbete ve man ännu intet. Denna fråga var ändå er lifsfråga för regeringen. Kan man då e antaga att frågan om en reorganisation a embetsverken skall få hvila änuu längre Hvad nu den kongl. prop. om dyrtidstill lägget beträffar, så kan man ej annat är anmärka att unspräken äro väl höga. Dette kan sägas så mycket mera, som uppfattoin gen härom är densamma i bäda kamrarne Dessutom hade frågan varit mycket lättare att lösa om regeringen inskränkt sig til att begära förhöjning för blott ett är. I grannländerna är samma fråga å bane och der har man nöjt sig med mycket rin gare fordringar än hos oss. Vore jag em betsman, sade talareu, skulle jag ej vars regeringen wycket tacksam för det sätt hvar på hon bedrifvit denna fråga. Hon har : tid ej egnat frågan sin uppmärksamhet — ty man kan antaga att dyrtidstillägg har gjort sig känbart åtminstone längt före hö sten förlidet är, då regeringen först tog saken om hand — och hon har framför allt sammanblandat löneförbättringar lör egen räkning med frågan om dyrtidstillägget åt de andra embetsmänanen. Statsräden inaga derigenom en sadan ställnivg till frågan att deras ord till embetsmännens bästa nu väga långt mindre än de eljest skulle ha gjort. Man skulle dessutom kunna ha for drat att kungens rådgifvare skulle haft sin egen ställning sä klar att de kunnat fram komma med en defiuitiv lönereglerinvg hvad dom sjelfva vidkommer. Ds-n utskottets motivering som man ansett stå i så skarp strid mot det beslut hvartill utskottet kommit rör ej dyrtidstilägget för 1874 utan för 1875, och i så fall mätte den väl vara på sin plats och stär alldeles ej i strid med afslaget å dyrwvidstillägg för 1874. Detta afslag har sin grund utesiutande i den åsigten, att föreligga ej tvingande skäl bör ej en uppgjord stat rubbas. Fall ha visserligen förekommit och förekomma då sä skett och sker, men regel bör det ej bli och statsutskottet eger flere grunder att pä sina skäl afstyrka bifall härtill. Man har talat om huru enskilde personer i dylika fall skulle gå tillväga. För det för sia haltar exemplet, och för det andra skulle en enskild mans tjevare vara alldeles för försynt att komma och begära retroaktiv löneförhöjning. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. — Mot det hr Posses anförande, som vi här sökt i det väsentligaste återgifva, uppträdde säväl justitiestatsministern som statsrådet Bergström. Den förre yttrade blott nägra ord, i hviika han hufvudsakligen vände sig mot det oupphörliga användandet af det der slagoruet omorganisation. Alltid hör man sägas: rege ringen gör ingenting i detta atseende, och detta skulle man kanske fö böra, blefve än hela värt statsskick omskapadt. Den senare vände sig mera i detalj mot grefve Posses anförande. HLärorikt vore det, sade: han, att kasta en blick tillbaka på den hi storiska utvecklingen, men den som ville göra det måste ega rent begär till sanningen, ej söka att i historien finna stöd för ksigter, som der intet stöd finner. Den ädle grefven, såsom statsrädet yttrade sig, hade gjort detta. Men Sveriges embetsmän ha aldrig sökt att bringa Sveriges allmoge i träldom. Detta vore det historiska. Man hade sagt att embetsmännens sak blifvit försvagad derigenom, att förhöjning blifvit begärd äfven ät departementscheten. Men bär likasom i Danmark viile man följdriktigt tillämpa principen; dettaf vore orsaken. Tal, hade trott att man skulle lemna-denna sida af saken B sido, efter kom statsräden här iakttagit den fullkomligaste tystnad rö rande denna sak, men dä sädant ändå ej blifvit fallet, ville tal. taga bladet frän munnen och upplysa att statsrådens löner vore sädana, att hade tal. ej haft enskild förmögenhet, skulle han såsom statsråd ha laborerat sig till betydliga skulder. De föreslagna 30 proc. vore ing lunda för högt tilltagna, ty. visade tal., letnadskostnaderna ha sedan 1858 stigit med mängenstädes öfver 60 procent. Man hade ock klandrat, utt regeringen ej i tid tagit dyrtidsiill äggsfrägan i betraktande. Frågan hade varit allvarligt på tal redan 1872, men egeriogen hade dragit sig för at rean lä t:ga den om hand. Forst dä den icke ängre kunde afvisas hade man tagit upp ienne och detta kunde väl näppeligen vara Itt klandra. Man hade ock pästätt att tal. rid 1871 ärs urtima riksdag afgifvit ett öfte om försvarsfrågans snara lösning. Sä vore dock ej förhållandet, och genom itt uppläsa sitt yttrande vid det tillfället ökte tal, visa detta. — Uuder debatten i lenna fråga uppträdde för öfrigt å utskot ets sida hrr O. Bosson Olsson, Törnfelt, var Månsson, Jonas Andersson ocn Hibi jette; ä andra sidan dels uian att framställa ägot bestämdt ytirande, dels med iastämnande i den k. propositionen hrr Edström. om förde de lägst aflönade tjenstemännens alan och Rubenson. Vid ansväsld votesing egrade utskottets förslag med 121rtös:er mot 0, hviika afgafvos fför hp, Dicksons förlag. Man öfvergick nu till andra punkten i amma mom. af utskottets betänkande. Ef er en mycket vidlyftig och uttävjd, men öga innehållsrik diskussion — under hvil en ordet innehades af herr Key, Hörnfelt, . EB. Johansson, Dickson, Jons Pehrsson, ven Nilsson i Efveröd, Nils P ttersson, öns Rundbäck, Ifv-r Månsson, Hiibinette,) parre och Gumelius, hvilken sistnamnde ock innehade des blott för art påpeka det) ndamäålslösa i hela denna tröstande diskusion och för avt begära proposition — blef tskottets hemställan afslagen, och i stället esluret. att dvyrtidsiiliägget åt iustitie