-je9ssa Däda körta tal Frans Jozoph i 5 Iskränker sig till det rett personlig medan Alexander II upptar ett politisl element i sitt yttrande. Detta har gifv Times anledning till en artikel, hvari ti ningen förklarar sin tillfredsställslse me skålens innehåll, för så vidt som det uppe: barar fred!iga afsigter, men tillägger, a Ensgland ingalunda kan gilla kejsarens u talande, om derunder dölja sig fiendtlig planer mot Frankrike, Yttrandet i Time har väckt missnöje hos Le Nord, hvilket som bekart, står i nära förhållande till ry ska regeringen, och denna organ kan fatta, barn man i kejsarens ord kunnat finn något spår af flendtliga afsigter mot Franl rike. Emellertid torde väl deni Times hal uttalade misstanken ej vara så alldeles ob fogad. Äfven om man ser bort från kejsa A:exanders personliga sympatier för Preu: sen och blott frågar, hvad meningen ha varit med dessa upprepade sammankomste mellan de tre kejsarne, står det -väl utor allt tvitvel, att de aftal, som vid dessa till Ifällen träffats, äro fiendtliga mot Frankrike om de också ej hafva någon positiv karak ter. Planen för denna följd af kejsarmören som öpprades i Berlin i September 1872 tillskrifves furst Bismarck. Det är den ty ska rikskanslern, som satt det hela i scen och det är han, som oafbrutet hällit de hem liga trädarne i sin hand; men allt sedar fredsslutet med Frankrike har han företrä desvis beherrskats af en tanke, nemliger tanken på att hindra Frankrike från en ny resning, genom att bilda ett försvarsförbund mot detta land. Det har måhända lyckats honom att få ett sådant förbund till stånd. änskönt det är svärt att förstå, huru de Itre makternas olika politiska intressen låta förena sig; men äfven om det ej bar lyckats, torde dock hvarje steg, som tyder på ett tillmötesgående af Bismarcks planer böra betecknas såsom mer eller mindre fiendtligt mot Frankrike. Times bar utan tvifvel rätt i sin uppfattning, och det är glädjande att se, att den engelska pressens hufvudorgan afvisar tanken på, att England skulle låta använda sig i Preussens tjenst mot Frankike. Det preussiska herrehuset har den 20 dennes antagit lagförslaget angående civiläktenskap. Det af husets utskott afgifna betänkasdet rättfärsigade icke de farhågor man hyst för att förslagit skulle blifva bo tfuskadt inom denna kammare. De am-ndement utskottet föreslagit gingo tvärtom ien liberal rikta:ng, Det yrkade, att i städerna bo,gmäsiaren eller hans delegegerade skall föra civilregistren, och att på lsndsbygden kretstådsdeputationen skall föreslå regeringen de kandidater, bland hvilka hon eger utnämna de funktionärer, hvilka denna befattning skall tillkomma. Dessutom föreslår utskottet, att kontrollerandet af civilregistren skall tillhöra nämnda dåeputationer och i sista hand de administrativa domstolarne. Sedan utskottet slutat sitt arbete, började debatten inom herrehuset den 17 dennes. Hr Wewer öppnade densamma såsom utskottets rapportör. Han framhöll önskvärdheten af de föreslagna civilregistren och häfdade, att de kristna kyrkorna icke hade någon rätt att fordra borgerlig giltighet för nägon af dem afslutad vigsel. Han erinrade om, att ända till kyrkomötet i Trident äktenskapet enligt kyrklig lag var giltigt endast genom de trolofvades högtidliga förklaring, och att det först då blef faststäldt inom katolska kyrkan, att en prest skulle vara tillstädes. I Preussen var vigseln först införd skåsom obligatorisk i slutet af förra ärhundradet, och i andra länder hade civiläktenskapet längesedan visat sig nödvändigt. Staten mäste hälla på detta; emedan han icke kurde göra sin lagstiftning om äktenskap beroende af de olika kyrkosamfundens afvikande uppfattning, och emedan han mäste häfda hvarje enskilds rätt att ingå det äktenskap, som bans lagar tillåta, under det ban å andra sidan icke vill tvinga presterne att förrätta vigsel i sådana fall, der detta skulle strida mot deras öfvertygelse. Genom att införa obligatoriskt civiläktenskap undviker staten just att ingripa i kyrkosam: fundens frihet att företaga eller underlåta vigseln, då deremot det fakultativa och det nadantagsvis medgifna civiläktenskapet hvilar på den principen, att den kyrkliga vigseln kan undvaras och sålunda bär pregeln af opposition mot de kyrkliga anordningarna, Derefter höllo först grefve Briihl och eeden hr KleistRstzow, junkerpartiets egentlige ledare, mycket svulstiga tal mot jagförslaget. De sägo i dess antagande det första steget till prenssiska statens affall vån kristendomen och till den kristligt germaniska andans upplösning. De förklarade det obligatoriska civiläktenskapet för högst förderfligt och beklagade det samtiliga afskaffandet af doptvånget, hvilket skolle möjliggöra uppväxandet af en hednisk upgdom. Den sistnämnde talaren hänvisade till det stora antal äktenskap, som edan nu stiftades utan kyrklig vigsel (i Bremen 6 procent, i Hamburg 8, i Baden 10. i Mannheim och Frankfurt 40) och bröt! afven öfver de blandade äktenskapen, hvilka ! voro källan till olyckan och stredo mot den :omerska rättens grundsats: gemensamhet gudomlig och mensklig lag. Brihl anig, att om man antog lagen, kunde man erna äfven antaga följande tillägg: samtet är afskaffadt i Preussen och i stället väller fruktan för böter och fängelse; ty ngen katolik, åt hvilken förandet af civil egistren anförtros, menade han, kunde atluta något äktenskap, som enligt hans tro ar otiliktet (på grusd af slägtskapsgrad): ch KleistRe:zow slutade sitt tal med att ter denna lag och den föreslagna synodal råningen samt atadfästandet af icke-ortooxe prester Återstod intet annat val än att ntingen kasta sig i otrops armar eller öfergå till katolicismen, Han tröstade sig ned att ministrarne icke visste hvad de jorde, men kyrkans lidande aforessade hoom denna suck: Gud bevare vårt folk! ultusministern Falk uppträdde till lagens örsvar och betecknade de föregående talen äsom utgångna från en genialisk fantasi. ill och med inom mycker kristiiga kretsar ade man önskat doptvångets upphäfvande 5r kyrkans skull, och inga för kyrkan gynnsamma följder hade visat sig deraf. Det var äfven en stor öfverdrift, när KleistD sma blamada sö SS Mö FRRKPRPFBTSÖOFTrext As Sc fee Kv Le JA mn RR — NM MMMM MJ