SAKOMSIET OCh Utgliter IfOr regleringen nägot sö när gå i hop; dock att statsverket finge vidkännas kostnaden för uppbörden af den ökade stämpelpappersafgiften, hvilken kostnad en reservant i komitn beräknat till 48,792 rdr; men vid dessa beräkningar har man dock förbisett en väsentlig omständighet, som otvifvelaktigt kommer att betydligt öka statsverkets utgifter. I och med detsamma de egentliga lönerna fixeras till ett visst belopp, ställas häradshöfdingarne i samma kategori som andra af staten aflövade embetsoch tjenstemän i afseende på rätten att vid uppnådd högre ålder erhålla pension på allmänna indragningsstaten, och deras anspråk att komma i åtnjutande af denna rätt kan omöjligen, om det ock blifvit denna gång iden k. proPositionen förbigånget, i längden af statsmakterna tillbakavisas. Jag har hört anmärkas, att just Cen föreslagna fördelningen af anslags. beloppen ilön och tjenstgöringspenhingar, skulle hafva äfven det syftet, att bereda häradshöfdingarne pension, derigenom att de på gamla dagar skulle få behålla lönen och till vikarien afstå tjenstgöringspenningar och sportlerna. Men vid närmare eftertanke skall man finna, att detta icke låter sig göra. Då sportlerna i allmänhet äro afsedda att betäcka kostnaderna för embetets förvaltning, återstå för den vikarierande domarens egen räkning endast tjenstgöringspenningarne, beräknade efter den uppgjorda klassifikationen af domsagorna från och med 1000 till till och med 3500 rdr. Att ett belopp af 1000 rår, eller ungefär detsamma som vära lägsta landstatstjenstemän, länsmännen, nu åtnjuta, skulle vara ens någorlunda skälig aflöning för den som, låt vara i en mindre besvärlig domsaga, förvaltar det vigtiga domareembetet, bär ansvaret derför och dertill har en icke obetydlig uppbörd af statsmedel, lärer väl ingen kunna påstå. Jag vill dermed icke hafva sagt, att vikarier alldeles skulle saknas; men jag är förvissad om, att man skulle nödsakas uppsöka dem bland oerfarne, nyss från akademien komne ynglingar, hvilka för meriterna, men till föga fromma för rättsskipningen, skulle underkasta sig för någon kortare tid den ekonomiska uppoffring, som blefve förenad med ett sådant förordnande. Ensamt det häraf vållade, ofta återkommande ombytet af vikarier skulle utan tvifvel inom få år framkalla anslagsfordringar, som icke kunde tillbakavisas. För öfrigt torde häradshöfdingen i den ställning, hvari han efter förslaget skulle komma, redan enligt gällande författningar, kongl. cirknlärbrefyet den 13 Mars 1770 och kongl. brefvet till statskontoret den 12 November 1823 m. fl. (anmärkta i Backmans lagsamling, delen I, pag. 66) vara berättigad att vid uppnådd 65 års ålder åtnjuta sin lön n indragningsstat. Anvisande af medel till häradshöfdingarnes pensionerande måste således enligt min mening ingå såsom ett vigtigt moment i den föreslagna regleringen; och då af rikets nuvarande häradshöfdingar 26 redan uppnått den ålder, då andra embetsmän äro bergs nr att afgå med pension på indragningsstat, erfordras, om man efter gäl ande föreskrifter bestämmer pensionen för hvarje häradshöfding till 80 procent af den föreslagna lönen 4500 rår, en summa af 93,600 rdr blott för detta ändamål. Lägger man härtill dels den förut uppgifna kostnaden för stämpelpappersuppbörden 48,792 rdr. dels de föreslagna anslagen till de häradshöfdingar, som icke äro underkastade reglering, dels ränta på den summa som erfordras, såsom förhöjning i det begärda årsanslaget, för den tid nuvarande boställshafvare åtnjuta rätt till fan torde den samma regleringen årligen skulle kosta statsverket uppgå till minst 150,000 rdr. Frågar man nu, hvilka fördelar man genom denna utgift skulle bereda sig, blir svaret, att dessa hufvudsakligen skulle bestå deruti, att löneinkomsterna fördelats så, att de svagast af lönade häradshöfdingarne skulle få en väl behöflig förbättring i sina lönevilkor. Jag vill tillse, huruvida icke detta mål skulle kunna vinnas på ett annat, för statsverket mindre betungande sätt. Men innan jag inlåter mig bärpå, vill jag yttra mig öfver den ömtåliga frågan, huruvida det är rättvist eller billigt att med ett penndrag beröfva de nuvarande häradshöfdinzarne en så stor del af deras hittills uppburna nkomster, som förslaget åsyftar, uppgående för några af dem till närmare hälften af deras nettobehållning. Det kongl. förslaget besvarar denna råga jakande, och grundar sig derpå, att de leste nuvarande innehafvare af dessa tjenster i ina fullmakter fått inryckt ett vilkor derom, utt de skulle vara underkastade framtida regleing af löneinkomsternua. Fullmakterna innevålla nemligen, att häradshöfdingarne skulle ga åtnjuta de med tjensten förenade löneföruåner, intill dess desamma i anledning af räckt fråga om förändrad lönereglering för lomare kunna varda annorlunda bestämda. Röande tillkomsten af detta vilkor, lärer förhålandet vara sådant, att år 1840, sedan uppmärkambeten blifvit fästad dels på de förmenta oläsenheterna af sportelsystemet, dels derpå att väradshöfdingarnes löner vore ojemna och deras söromål i många domsagor öfverstigande en nans krafter, K. M:t anbefallt dåvarande justi iestatsministern att efter vederbörandes höande inkomma med förslag till sportlernas afkaffande, förändring af domsagornas territorium ch lönereglering för häradshöfdingarne samt tt i de fullmakter, som under tiden kunde utärdas, intaga ett vilkor i ofvan antydda syftDe I följd af denna nådiga befallning infores uppgifter och förslag från hofrätterna ch andra auktoriteter; hvarefter domsagornas eglering så väl till området som till häradsöfdingarnes löner skedde länsvis och fullborades först långt fram på 1850-talet. Af K. M:ts ådiga bref rörande regleringen inom två län, karaborgs och Kristianstads, har jag förskaffat nig afskrifter, hvilka bifogas. Icke få af ännu efvande häradshöfdingar, som utnämndes pål 840-talet, hafva i följd häraf fått sina löneförnåner genom den sedermera verkställda regleingen bestämda och delvis minskade Är ickel ilkoret i deras fullmakter dermed uppfyldt,l ller skola de vara underkastade ytterligare önereglering och minskning? Men hvad betydelse man än juridiece kan gifva : t ofvannämnda, i alla efter år 1840 utfärdadel: äradshöfdingefullmakter införda strof om löne-. glering, visst är att sedan sådan, P3 sätt jag fvan relaterat, nyligen öfvergått hela rikets äradshöfdingar. den åsigt bland dem allmänt jort sig gällande och torde icke saknat goda säl för sig, att denna strof innefattar skylighet för häradshöfdingarne att underkasta g förändringar i expeditionstaxan, sådana mkningar i inkomsterna, som föranledas , af 2 förändrad lagstiftning. sportlernas förvandng till fasta löner till ungefarligen oförndradt belopp, och ingenting annat. Är förållandet sådant. torde billigheten, att icke rättvisan, fordra, att de icke plötsligt ch under en tid, då lefnadskostnaden stigit ll en förnt ej anad höjd, se sig beröfvade en isentlig del af de inkomster, som en gäng blifit dem anvisade och på hvars bibehållan le uner sin tienstetid de med skäl kunnat grunda na ekonomiska beräkningar, hvilkas lika haiga som oförberedda kullstörtande måhända an medföra mångens ruin. (Forts.) DD TttnmedunuNnrma AARAh mallanahamn