mumlar den trogne muselmannen sitt be ständiga la ilah ila Allah, det finnes in gen Gud föratan Allah, och i Palmy vas järtelika lemningar lägra sig de Töfvarsktiga beduinhordarne. Efter åtta timmars ridt anlände vi ändtligen till vårt mål, byn Ali-Deir, som är bebodd af några fattiga familjer. Vi uppslogo Våra tält vid sidan af byn, just der en liten bäck kunde skänka oss svalka under middagens hetta. Våra hästar bundo vi vid några träd, obekymrade om solen brände dem eller icke; man måste se en äkta arabisk häst för att lära älska dessa ädla djur. De åtnöja sig med en torftig föda; aldrig hafre eller sådana läckerheter, som våra europeiska hästar fodras med. Jag förstår att araben och isynnerhet bednuinen i öknen fäster sig vid det djar, som bär honom i ilande fart öfver sanden. Ofta hade jag hört talas om att en äkta arabisk häst stannar, då ryttaren faller af, men jag ville ej tro det. Jag hade nu tillfälle att sjelf öfvertyga mig derom. Under vägen hade vi roat oss med att faire la fantaisie, som man kallar det, och som jag icke är så fast i sadeln som en arab, blef följden att jag vid ett djerft språng ai min springare föll ur sadeln, men till all lycka i sanden utan att göra mig någon skada. Jag blickar upp, och hvad får jag se om icke min hvita Fatima, som med sina kloka ögon betraktar mig helt förvånad öfver min oskicklighet. Med hänförelse föll ag henne om halsen och öfverhöljde henne med kyssar. Icke långt ifrån oss voro några beduintält uppslagna. Deras egare hade anländt. dagen förut från det inre af öknen och ämnade sig till Damascus, förmodligen ör att der göra sina utbyten af varor. Det ar första gången jag såg dessa öknens solrända barn, om hvilka vi hört så mycket talas vår barndom, men som vi dock känna welt ofollkomligt. Man mäste se och lefva ned dem för att göra sig en id derom. Dagen var redan långt framskriden och om agt var det ingen talan. Vi hvilade oss erför för att följande morgon bryta tidigt pp. Aftonen, som vi tillbringade under beuinernes tält, var en bland de angenämate, jag någonsin upplefvat. Jag fick kasta n blick in i ett lefnadssätt, som vi i Eaopa ej kunna fatta, jag kunde tränga in i jertat på denna irrande nomad, utforska ans tarkar och — beundra honom, (Forts, totrv—C—-——