UL VYDRELIIV I UUILAS PYLSM SIvyu Ppertva BLANDADE ÄMNEN. Bertons bröllopsdag. Indp. Belge Paris krönikör berättar följande tilldragelse ur denne bekante kompositörs lif, sådan hans sonson, den för icke länge sedan aflidne skådespelaren vid Theåtre Francais, sjelf berättat den. Kompositören Henri Berton var sjelf son af en namnkunnig musiker, Pierre Montan-Berton. som var anförare för operaorkestern och sedan direktör för denna teater från 1767 till 1780. Henri Berton. den blifvande medlemmen af aka demien, egnade sig åt konsten liksom fadren. Vid sex års ålder var han redan musiker och vid 15 års ålder ingick han vid operan som violinist. Det var 1781. Fadren hade aflidit året förut. Anföraren för operaorkestern var då Rey; han intresserade sig mycket för den unge Berton, men sedan han granskat ett par af den unge artistens försök i komposition, sade han till ho: nom: Min kära gosse, ni har inga anlag för denna konst; spela er viol och var tolk för andras arbeten, men försök inte att sjelf komponera; det är endast ett onyttigt arbete. Den unge mannen förlorade icke modet. En opera af Paisiello, la Frascatana, var då å modet. och uppmuntrad af Sacchini, arbetade han oafbrutet, och komponerade oratorier, kantater och operor, som dock aldrig blefvo publicerade. Vid denna tidpunkt (han var då 20 år gammal) fattade han kärlek tillen ung, intagande flicka. som i hemgift icke hade annat än sina 17 år och sin skönhet och framför allt det vackraste hår i verlden, rikt, silkesmjukt och blondt. Desse begge barn beslöto att vandra tillsammans ge nom lifvet, att slå sin fattigdom tillhopa och deraf skapa en gemensam lycka. Utan att oroa sig för framtiden, glada och sorglösa, begge faderoch moderlösa, begåfvo de sig en vacker dag till kyrkan och utkommo derifrån gifta, efter att hafva fått prestens välsignelse. Det var i Maj månad. Vädret var vackert, de båda nygifta tillbådo hvarandra och lifvet log emot dem, — allt utom den grymma nödvändigheten. Denne man, som en dag skulle blifva rik och berömd, var i detta ögonblick fattig och okänd. Han hede nyss skänkt bort sina sista slantar till de fattiga. som befunno sig i kyrkans yepeuhus, och nu sutto de båda unga makarne hemma i sitt lilla tomma rum, utan en sou. Hvilken sällsam bröllopsdag! Man lefver icke af sällheten. Den unge mannen och den unga flickan betraktade hvarandra leende. Bah! sade han, jag skall sälja min viol, och för öfrigt har jag framtidem för mig. Vi skola blifva lyckliga och rika.Hon skakade på hufvudet, men svarade icke. Plötsligt gick hon ut och var borta omkring en timma; då hon kom tillbaka, strålade hennes ansigte och i sin lilla vckra hand höll hon en glänsande louisdor. 8e här!sade hon, nu äro vi rika! Berton betraktade sin unga, leende hustrus hufvud; det hade icke mera den gyllene strålkrans, som förut omgifvet det. Huru!utropade han och sprang upp, men hon hejdade honom med en åtbörd och sade: Nåväl, ja, jag har sålt det. Men det var väl icke för mitt hårs skull, som du gifte dig med mig! Dessutom skall det vara åter utvuxet, då din första opera, la Dame nivisible uppföres.s Han tog hennes lilla vackra hufvud mellan sina händer och kysste det ömt, på en gång skrattande och gråtande. Ingentiog — tillägger krönikören — kunde vara mera intagande än denna lilla historia, under det vi betraktade de båda omtalade personernas porträtter, som hängde på väggen och som oaktadt den mogna ålder, i hvilken de trätterats, ännu voro vackra i sin drägt från kejsardömets tid, och som vi föreställde oss le ende oeh skämtande, uppfyllde af framtidsför boppningar, nöjda med sin anspråkslösa lycka och tillbringande sin bröllopsdag ien liten vindskammare, hvars största lyxartikel var en solstråle. — Så lurar man bönder. Grefve von Platen hade, som kändt är, många vedervärdigheter att utstå i och för fullbordandet af sitt mästerverk Göta kanal. Bland andra svårigheter var den om expropriation af jord icke den minsta, hvarpå följande torde kunna gälla såsom exempel. Bönderna i ett Westgöta-bärad ville nemligen på inga vilkor tillsläppa jord för kanalen, och som då ingen expropriationslag ännu fanns i vårt land, måste slutligen grefven, till sin stora harm och förtrytelse, vända de obevekliga bönderna ryggen och tänka ut nya planer till förverkligandet af sin stora id6. Emellertid närvar vid underhandlingarne en landtmätare X.. en förslagån man, som ansåg att von P.icke förstod huru an skulle ta de bångstyriga vestgötarne, hvarför han anhöll om grefvens tillåtelse att få göra försök med dem. Härtill lemnade grefven gerna sitt samtycke, trött som ban var Då deras envishet. X. sammankallade då de envisaste, dervid han på ungefär följande sätt tilltalade dem: Hör ni, gubbtr. nu voro ni bra dumma som läto ett så godt tillfälle gå er ur händerna! Tror ni han kan få några fartyg att gå genom edra åkrar? Nej. derför kunna ni vara trygga! Bönderna började betänkligt klå sig bakom örat, men visste i alla fall icke hur de skulle göra. Då X. såg deras vankelmod, fortfor han: Lyd ni mitt råd! Ta hans pengar och låt honom se sig om huru han kan komma helskinnad från affären !Bönderna rådslogo, hvarvid resultatet slutligen blef, att de icke ville låta en god affär glida sig ur händerna, hvarför till sist en laglig uppgörelse kom till stånd. Att grefve Platen gick i land med sitt företag är kändt och att bönderna i det der häradet stodo der med sina låvga näBor, smått förargade öfver att de låtit lura sig, är mycket sannolikt. (SOBRK. TDNGR.)