kunde ganska väl gå in på dem, ifall desse he tar icke Rade ilaZalagt ei sätskild könst a Eppftälla dem så, att de voro overkställbar Nej, desse herrar måste öppet komma fram me hvad de ha in pectore-, hvari denna srätta i sigt om det folkliga behofvetegentligen bestå och åt hvilka förslag de skulle gifva upp ko för att det skulle kunna närmare undersökas. 3 de vore verkställbara. Handlade de så, skul hen mogna frukten af sig sjelf falla ned i knä på dem. J. A. Hansen trodde, att man kunde skratt åt de lösa och tomma beskyllningarna, att m: joriteten eftersträfvade att kofima till regeri Kd Man gjorde oppösition, emedan man vs Miss med styrelsen, imön iskö föf att sjelfy tröt. Skulls man värja sig för dylik skllitingar, blefve all oposition omöjlig oc hela statsförfattningen betydelselös. Fenger had menat, att den förenade venstern icke hade be tett sig riktigt; nej det var helt naturligt; ifal den förenade venstern icke helt och hållet om bytte åsigter och ginge i motsatt riktning mo hittills, skulle Fenger aldrig finna, att den be tedde sig riktigt. Fenger fordrade upplysningar om hvad den förenade venstern ville arbeta för ehuru dess anspråk voro formnlerade i tydlig lagförslag. Den förenade vensterns motstån dare ville iugenting annat än gå emot den någonting positivt kunde de icke anföra fåsöm sitt mål. (Irederiksen: Det finns tillräck ig ned lagär.) Den ärade medlemmen är rit EB örd, som aldrig bli handling. (Ordförande: fann detta yttrande för skarpt.) Tal. hade be begagnat det för att värja sig mot de oupphörligt afbrotten af herrarne vid fönstret. I Fenger mening om den konstitutionelle konungens ställ ning kunde tal. icke instämma. Fenger påsto ft konungen iökö kunde vara skyld vid alla till fålled, änder det att grundlagen uttryckligen for drade en ministers underskrift på hvarje regerings handling. Hvarför var den kungl. handskrifvel sen icke underskrifven af en minister? Det va knappt at blygsamhet, derför att den förklarade att ministrarne voro de hederligaste och skickli gaste. Konseljpresidenten kunde ju ha uppläs den eller kultusministern uttalat den. Holstein Ledreborg hade mycket klart betecknat det an vända förfarandet, då han sade, att ministören hade ställt konungen i brescben, der den sjel borde stå. Tal. gjorde derefter några anmärkningar mot justitieministern, hvilka han inledde dermed, sätt ban var inågon förlägenbet att diskytefg med denne, då han icke visste, om icke toinistera om ett ögonblick skulle förklara, att han icke ville diskutera med talaren. Han skulle icke dö af sorg deröfver, men det vore dock en förunderlig situation. Det kunde t. ex. hända att Bojsen blefve ordförande i ett utskott angående en af justitieministern framlagd lag. Hvad dagordningen angick, skulle tal. aldrig ha föreslagit en sådan, ty sedan ministören stannat qv. trots alit bvad som passerat, skulle dagordnin: gen knappt leda till något, hvilket också justitieministern förklarat. Tal. genomgick härefter ministårens skrifvelse till konungen, hvilken han fenn ensidig och partisk från början till slut. Um konungen skulle fortsätta den hittills följda politiken, vore det riktigt af honom att behälla den buvarande ministören. Lugnare tider skulle väl komma, och om det lyckades att bevara försttniog och grundlagen, skulle en gång dom fällas öfver en sådan förklaring af en minister i let danska folktinget, att de beslut, som der attades. icke skulle ha något slags beslut till påföljd. Kultusministern hade afgiivit en upprikig bekännelse genom att säga, att handskrifveljen blifvit offentliggjord, emedan den skulle beFagnas inför folket, Om ministören trodde, att en härigenom skulle bli anfallen qvitt, misstog len sig: tvärtom, offentliggörandet skulle föraneda ett nytt anfall. anfallet. att ministeren hade 1tsatt det konstitutionella systemet förfara. Tal. rar öfvertygad, att den tid icke var aflägsen, då ninisteren sjelf skulle fivna, att den icke var på in plats. Folktinget skulle nog visa, att det waule rättighet och makt att ytterliga åklaga hvad let ovidlade (Farta I