manöver, men i en förtrolig skrifvelse till konungen var det otillbörligt. (Hör!) Det varettförsök att stifta split mellan de särskilda delarne af den lagstiftande makten. Ordföranden anmärkte, att ordet försök förutsatte vilja, hvilket knappt vore talarens mening. Bojsen förutsatte alltid god vilja. Redan i våras undskyllde sig ministören med konungens befallning; nu hade ministeren dokumenterat, att detta icke var något öfveriladt yttrande, genom att framlägga den kopgl. handskrifvelsen såsom en officiel handling. Att man har rådt konungen, att denna handskrifvelse skulle offentliggöras, visade, att i hans konstitutionella och äfven i hans inkonstitutionella omgifning var en beklaglig brigt på kännedom om den politiska ställningen. Man hade framställt det så, att om konungens personliga namn lades i vågskålen,. skalle detta bli af väsentligt inflytande. Detta skulle icke stärka förhållandet mellan konung och folk. Tal. hade ofta påstått, att det danska folket var kungligt sinnadt, och han ville hoppas, att det fortfarande skulle bli det; men det var icke reminiscenser från absolutismen, som kunde verka detta. Folket stod icke längre in för den personlige konungen, utan inför den konstitutionelle konungen, och i samma mån denne kränktes, slappades bandet, Finansministern hade på våren yttrat, att förhållandet mellan konungen och regeringen var mycket fint; icke desto raindre hade ministören icke generat pig för ect blotta denna fina nerv och gjort den till Cu sträng på det instrument, hvarpå det utförde lofsången till eget förherrligande. (Hör!) Dag ordningen innehöll emellertid hufvudpunkten, och det vore önskligt, att den blefve antagen med så stor enhällighet som möjligt . P. BE. Olsen anmärkte, att det fanns tidpunkter i monarkens lif, då han måste uppträda personligen, nemligen när han skall göra val af sina ministrar. Tal. påminde om de analoga förhållandena år 1864. Det var i sjelfva verket ingen väsentlig olikhet mellan offentliggörandet i Ministerialtidende och att konungen inträdde i salen och uppläst sitt yttrande, som derefter blef tryckt i Rigsdagstidende. Tal. måste rösta emot dagordningen. . Justitieministern erinrade om, att 22 5 och 6i lagen om Ministerialtidende bemyndigade ministeren att offentliggöra kungl. tillkännagifvanden af allmänt intresse. Det skulle förundra honom mycket, om någon skulle mena, att den ifrågavarande skrifvelsen icke hade allmänt intresse. Man kunde frestas attfråga, hvad egent : liga meningen var med den föreslagna dagordningen. olstein-Ledreborg kunde knappt sjelf tro, att hans eller de med honom lika tänkandes. skarpa uttryck skulle få något slags praktisk betydelse. Holstein-Ledreborg trädde fram såsom konungens värn och ville draga ministeren till allvarsamt ansvar för brist på grannlagen: het. Slika starka utlåtelser slå icke ministören till marken. Ju starkare uttrycken voro, ju mindre voro de beledsagade af skäl, desto mindre verkan gjorde de. Bojsen hade antydt den riktiga utgångspunkten, hvilken dock sedermera slant undan för honom, genom att förklara, att det nu var tid på att framställa frågan, från hvil ken sida intrång gjordes i den grundlagsenliga ordningen. Ja, det borde man göra, men icke fortfara att tala stora ord i folktingssalen. Holstein-Ledreborg hade genom sin anslutning till Schjörrings adress i bög grad grumlat den förut klara situationen genom att gifva striden karakteren af en personlig strid, och det personliga elementet tycktes ständigt ligga honom mycket på hjertat. Hans formelt vackra anförande i dag dolde inre motsägelser från början till slut. Innehållet af dagordningen är oriktig i hvarje punkt. Ministören måsteså som oriktigt afvisa påståendet, att konungen hade blifvit indragen i partistriden. Det var blottriktigt, i fall man hade Bergs uppfattning af konungens konstitutionella ställning, enligt hvilken ideslet var, att konungen skulle sväfva öfver de politiska böljorna, sjelf neutral. och låta sig drifvas till höger och venster, alltefter som strömmen gick. Under denna förutsättning skulle konungen onekligen genom att ega och genom att vilja häfda en vilja, träda ned i partitvisterna, men det förundrade ministern, att Holstein-Ledretorg, som fordom så ypperligt begagnat sin slipade stålklinga mot den republikanska monarkien och den monarkiska republiken, nu genom sin uppfattning af konungens ställning ville ställa sig sida vid sida med — Berg. Ministern måste bestämdt förneka, att konungen genom att begagna sitt grundlagsenliga prerogativ, genom att fatta beslut om sin ministeres qvarstannande eller afgång, toge del i partistriden. Man kunde med samma fog ha påstått detta, om det kungl. tillkännagifvandet hade gått i motsatt riktning. Det var li ika osannt och oriktigt, att det var mi nisteren, som hade dragit konungen in i partistriden. Hvad som hade skett var provoceradt af folktinget, då detta flera gånger hade vändt sig till konungen och slutligen anropat hans vishet. Det var dock knapt meningen då, att man skulle anropa ministerens vishet. Nej, det var konungens personliga vilja, man ville inverka på. Hade således någonting skett, som drog så stor fara efter sig, som dagordningens försvarare utmåla, så var det just tolktingets egen skuld. Emot de ideligen uppre ade påståendena, att det var ministårens vilja och icke konungens att den stannade qvar, hade ministören trott sig böra göra ställningen klar genom att med konungens samtycke gifva allmänheten tillfälle att kasta en blick in uti, hurudant det verkliga förhållsndet var. Ministeren hade härigenom tagit ett steg, som från alla sidor borde erkännas såsom fullkomligt lojalt. (Forts.)