Alla v VEBLEUDU om IURHAG MLVECKIADE, Vare El sinnelag eller institutioner, som hittills är fallet. Det är så fjerran från förf, att vilja framkalla ett sådant intryck, att han tvärtom, utan all fråga i enlighet med sin öfver tygelse, gjort sitt bästa att föranleda eti motsatt; men det oaktadt har hans skrift hos oss blott kunnat befästa den uppfatt Bing, vi härom tillförene förvärfvat. Deremot kan en svensk läsare ej annat än röna mycken tillfredsställelse af den be lysning, hvari Sandels här framstär. Det kan ej vara tvifvel underkastadt, att han med den fallkomligaste loyaut6 sökte göra Carl Johans äsigter och önskningar gällande men det är äfvenledes tydligt, att han på fullt allvar bemödade sig och äfven lycka des att sätta sig in i förhållandena, att han. der egen öfvertygelse, grundad på närmare kännedom om personer och saker, stred emot de allerhögsta ingifvelserna, med en loyautå, som är minst lika mycket värd, sökte ati upplysa och lugna vederbörande, framställa saker och ting i deras verkliga och rätta ljus, förebygga öfverilningar och konflikter eller, när det ej lyckades, mildra sammanstötningarnas häftighet och elaka verkningar. Det är on vigtig period af Norges och, på samma gång, af unionens historia, som fört. behandlar. Till denna tid böra bland annat uppgörelsen af den vidtutseende frågan om Norges andel i dansk norska statsskulden, adelsskapets upphäfvande, den upprörande Bodö-affären — den svenska diplomatiens värsta skamfläck — Carl Johans från monarkistisk synpunkt utgångna stormlöpning mot den norska författningen, hvari des vilseledda svenska opinionen lät sig narras att taga parti mot Norge, och hvilkeas för unionen skadliga följder låta sig kännas ännu den dag, i dag är. Frågor, sor i detta ögonblick äro brännande, gå med sina tidi gaste begynnelser tillbaka till denna tid, som nu förefaller oss så aflägson. Detta är t. ex. händelsen med den om statsrådens tillträde till stor inget. Denna fråga väcktes, som bekant, först å 1821 års storting, ursprungligen såsom en blott reglementet (arbetsordningen) vidkommande angelägenhet. Det är afintresse att se, hurn denna sak i början uppfattades såsom alldeles ofarlig, visserligen nyttig, men ingalunda utomordentligt betydande, Sandels omtalar den i en skrifvelse till Carl Johan såsom en mesure salutaire, qui doit abreger de beaucoup les discussions et diminuer le besoin de renseignemens par crit. Principielt blef den ock gillad af utskottet för arbetsordningens utarbetande, hvilket dock betraktade den såsom grundlagsfråga, hvarför ock förslagsställaren — som var iugen mindre än Eidsvoldsgrundlagens förnämste upphofsman, Kristian Magaus Falsen — förnyade förslaget i denna form. När ärendet sålunda åter förekom 1824 ärs storting, tyckes väl en annan uppfattning vara på väg att vinnainsteg; den egentliga anledningen, säger förf., hvarför utskottet afstyrkte föreslaget, synes ha varit farhågan att statsråden skulle förvärfva allt för stor inflytelse öfver nationalförsamlingen. Emel lertid är det påtagligt, att förslagets fall den gången i alla händelser, och oberoende af hvarje sådan farhåga, var en gifven följd af situationen. Man skulle då besluta öfver den massa af ändringsförslag, hvarmed Carl Johan ville omskapa den unga och föga prötvade norska grundlagen. Ville man — och detta var händelsen — i afslaget å denna tillämnade omstöpning gå till väga med största möjliga hänsynsfullhet. så måste, äfven jemförelsevis oskyldiga, enskilda grundlags fö. slag dela de kungliga förslagens öde. Dessatom hade Carl Johans omfattande program till grundlagsändringar frambragt den skräm sel och den — man skulle väl kunna säga — öfverdrifna konservatism, så snart någon ville röra vid grundlagen, som sedan nästan widskepligt hållit i sig i Norge och intill senare tider hindrat nödiga förbättringar: hotad af ett vådligt anlopp, blef den föremäl för en kärlek, som sedan haft svårt att få ögonen öppna för påtagliga brister. Under sädana förhållanden kunde naturligtvis det privata förslaget angående statsräöden icke vinna framgång. Hvilka omkastningar opinionen derom sedermera rönt, är bekant: afslogs det en tid a? stortinget för den öfvermäktiga inflytelses skull, statsråden derigenom skulle vinna, så har det åter i senaste tider fallit för regeringens motstånd och på vissa håll framsvälts såsom en spik i monarkiens likkista! Till den grad ha roilerna förbytts under frågans femtikriga h:storia. Af denna historia kan: en annan lärdom inhemtas, att nemligen radikalismen ej, enligt det vanliga språkbruket, är förbehållen äåt folkväldets liberale, utan vid tillfälle lika öppet bekännes af monarkiens 2konservative förfäktare. Eller, när har väl den norska oppositionen någonsin gjort så radikala angrepp på statsförfattningen, som konung Carl Johan är 1821 eller den norska regeringen i det program till grund lagsändringar, hon framlade i sitt motiverade afslag Ä statsrådsfrågan 1872? Ur vårt eget lands historia känna vi sorgligt ryktbara exempel, huru Carl Johan ej lät pätryckningar å domaremakten saknas, när det intresserade honom att få misshagliga personer fälda för mer eller mindre imaginära förseelser. Af hr Nielsens bok erfar man, att högstdensamme i Norge sökte bearbeta domaremakter — om än icke så personligt och till formen otillständigt — för att få sina rådgifvare frikända. Stortinget 1821 beslöt riksrättsåtal mot statsråden Wedel och Fasting. Den senare hade, efter sitt inträde i statsrådet, stått qvar och uppburit lön gom kommendör i flottan, Carl Johan ville, att riksrätten skulle för klara sig inkompetent och lät genom Sandels tillställa den ett utkast till en sådan förklaring. Och sedermera, då han mäste frångå, sitt pöstående om riksrättens inkompetens, beordrades Sandels att förehölla riksrätten, att den kunde döma Fasting på le och de grunderna, ej på några andra! Äfven i såken mot Wedel, som ansägs hafva senom egenmäktiga åtgärder ådragit statskassan betydliga förluster, sökte han taga rättskipningen i sin egen höga hand och ät till riksrätten öfverlemna en inkompeensförklaring. Genom det sista bandet af de sg. k. Schinkelska minnena är kändt, hurusom Carl Joan vid en något senare tidpunkt, än den . hr Nielsens bok omhandlade, på allvar sysslade med statskuppstankar. Att dessa spökat i hans fruktbara hjärna äfven tidiare, framgår af hr Nielsens redogörelse ör en den 10 Maj 1821 utfärdad instraksion för Sandels, hvari konungen förklarar utt, om stortinget fattade grundlagsstridiga eslut och sålunda kränkte författningen — wvaröfver han naturligtvis ansåg sig sjelf ör den behörige och otelbare domaren — jan mäste betraktas såsom återinsatt i de ättigheter, Kielfreden (!) gifvit honom, och efogad att gifva landet en ny författning. Förf., som ofta nog just icke är blid mot tortinget eller oppositionen inom deatamma, framhäller icke med något ogil ande sådana handlingar eller planer å Jarl Johans sida, som de nyss anförda 3 —-