Ouen, då knappt mindre blekt än nu, men ändock med så mycket uttryck af lif, att han närde ett bedrägligt hopp:att hon skulle blifva hans ledstjerna genom: lifvet. Men detta var ieke en atund och ett tillfälle, att öfverlåta sig åt så fåfängliga drömmar. Lika säkert, som att qvällen alltmera sjönk ned till midnatt, lika visst stod och detta slocknande lif på gränsen af en annan tillvaro. En liten tid — och ord skulle icke längre, hvarken leda eller vilseleda denna oupplysta själ. En liten tid och I skolen icke se mig — och ännu en liten tid och I skolen se mig! Dessa rörande, för alla tider och folk lika behjertansvärda ord, sänkte sig med outsäglig tröst i Camerons själ: Han hörde den otåliga modern bedja om ett uppehlll i läsningen, han kände hennes hand läggas på hans arm, manande honom att tala, han säg Marie vända sina ömma, dö ende blickar till honom. Cameron försökte att tala men hans röst svek honom och då han till slut förmådde det, voro de enda ord som kommo öfver hans läppar: Jegus! Jesus! vår Frälsare! Endast dessa! Blott denna, för alla tider varande, uppenbarade hemlighet af Guds nåd, genom hvilken han bringar himmel och jord tillsammans. De milda, blå ögonen ljusnade af hopp; det låg en tröst i detta blotta namn och efter några sekunder stod denne man upp vid dödsbädden och förklarade evangelium, Sjelf hade han icke medvetande af hvad han talade, men hon såg på honom med en allt klarare, allt lugnare blick och alla andra närvarande stodo och lyssnade med bäfvan på de mäktiga orden. Himlen? Nej. det var icke om himlen han talade, det var om honom som är vägen, sanningen och lifvet. Hade det blifvit mörkare ute? Nej, tvert