föreställningen att han så sjelfviskt endast hade tänkt på hvad som rörde honom, men Varit likgiltig för broderns intressen, Tänk inte vidare derpå; allt blir nog bra till slut, sade Huntley, men denna fi losofiska anmärkning yttrades blott meka niskt — den första mening som han hittade på, för att dölja sin egen själsoro. Just i detsamma ljödo röster från boningshuset som lockade till sig deras uppmärkhet. Fru Martha stod i den öppna porten och betraktade! fransmannen, hvilken med hatten i hand gjorda spefullt djupa bugnin. gar och tackade henne för nattqvarter. Vid morgonens klara solsken föreföll mannen ännu smutsigare och ruskigare än den föregående aftonen. Han hade icke alls varit noga vid sin klädsel och då han nu tillta1 sin värdinna, drog han upp mustascherna öfver sina hvita tänder med ett olycksbådande hånleende, medan de emot fru Martha, i sin snöhvita morgonmössa och prydliga, svarta drägt, värdig och allvarlig stod der, den största kontrast till honom, som man kan tänka sig, Jag har den äran att säga er adieuo, madame, skrek monsieur Pierrat;emottag en försäkran om min utmärkta bögaktning. Jag skall föra hit min hustru, för att tacka er. Jag skall underrätta min hustru om er artiga plan att befria henne ifrån sin ovärdige man och i dess ställe lyckliggöra henne med en son. Hon skall tacka er — jag tackar er. Madame, af mitt innersta hjerta säger jag er mitt farvälls Det är sabbatsmorgon, sate fru Martha lugnt; och får ni se er hustru — stackars qvinna. jag afundas henne ej! — så kan pi gerna få berätta henne hvad ni behagar; jag ämnar inte kontrollera edra uppgifter men nog är det lätt att se, ni arma, för