tillfälle att visa den tacksamhet jag en gång hoppades, och härmed kastade hon en hastig blick på Cosmo. — Huntley, käre son, har du ej något att meddela om dig sjelt? Jag har vida mera att fråga, än att berätta, svarade Huntley ueder synbart bemödande att behålla sitt lugn trots alla sina svikna förhoppningar. Ni vet redan det ringa mått af egentligt intresse som har händt mig, min mor. Tacklösa ha dessa ären i det hela varit; det pligar mig blott jag tänker på att jag arbetat så strängt och så länge utan att ändå ha förvärfvat något och att jag, snart sagdt haft en slump att tacka för det ringa som jag fört hem med mig! Sä länge! upprepade fru Martha; hvad kallar du länge, min son? — mången man får kämpa och arbeta en hellifstid och ändå torde aldrig hvad du nämner en slump för honom inträffa. Blott för den som är vid din ålder, är det lönt att vänta en gynsam händelse ; för dem hvilka lemnrat ungdomen bakom sig är det hugnesammast och bäst då ingenting händer — fastän detta ändock väl svärligen borde vara fallet med den som eger barn. Föga hav händt äfven på orten, alltsedan gossen här, Cosmo, begaf sig ut på resor och hemförde den franska frun och hennes familj. Melmar har kommit i nya händer nu, Huntley; du ämnar väl, som jag iörmodar, göra dem besök och du kan vara beredd på att de skola göra mycket väsen af dig. Det är så deras sätt. Jag har inte mycken smak för dem, mea Cosmo tänker På föga annat, hvarken natt eller dag. Cosmo rodnade häftigt vid detta oförmodade acgrepp, men brodern som märkte att han blef missuvjd, skyndade sig att tala för att alböja ett måhända sårande svar. Ja, dessa fruntimmer som ändock slutli