I de rader, hvartned vi ledsagade den i Postoch Inrikes Tidningar meddelade underrättelsen om direktionens för lärarinneseminariet af våra anmärkningar föranledda, något egendomliga framställning till hr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, förklarade vi vår afsigt vara, ingalunda arts låta den en gång å bane bragta frågan Gö bort — åt hvilket fåfängliga hopp man ej må hängifva sig — men;för vår del läta henne hvila under afvaktan af den eventuella undersökvingskommissionens utlåtande. När vi emellertid nu tvingas att afvika från denna föresats, ligger skälet deri, att en insändare, som kallar Big Red:n af Tidskrift för hommet, tillegnad Nordens qvinnores, fönnit lämpligt att — i det ögonblick, då man afbidar en officiel åtgärd — temligen opåkallaåt tränga sig fram såsom ett slags sjelfkonstituerad svederbörande och ingripa i frågan genom ett af åtskilliga bilagor åtfuljdt genmäle, hvilket vi ej velat vägra Sen med mycken ifver begärda platsen i Aftonbladet, och hvilket läses å annat ställe I dagens nummer. Ing. säger sig hafva från vissa, enligt det af ins. sjelf benäget meddelade vitsord, inom skolveriden högtansedda personer förskaffat rig intyg om under dem sorterande från lärarinneseminariet utgåinga lärarinnors undervisningsskicklighet. Endast i förbigående plpeka vi, att de oss tillstälda intygen icke ätö egenhändigt skrifna, ej heller afskrifterna vidimeraie. Hvad är det nu, som ins. med dessa ivtyg velat ådagalägga, och hvad har geaom dem blifvit ådagalagit? Undertecknarno lof. orda den duglighet för lärarskallet, som under deras leduving stående, från seminarist utgångna lärarinnor visat ihandhafvandet af sina befattningar. Uttrycken äro skiljaktiga: det finnes i det ena intyget ett något större, i det andra ett något mindre mått a! boröm eller erkännande; ex ännan och något vigtigare skiljaktighot röjer sig ock mellan de mera bestämdt på sak gående oxdalagen i ett och de mera allmänt hällva i ett annat, Äuvnr en tredje skiljakrighet fö rekommer här, nemligen melian den auktu ritet, hvarmed vissa inom skolverlden högt ansedda personer uttala sitt omdöme, och det alseende som kan tillmätas personer, hvilka trots ins:s mera välvilliga än egentligen bevisande vitsord icke ännu förvärfvat det der höga anseendet. Härå skola vi emellertlå ej lägga någon vigt, utan förutsätta, att samtlige undertecknare ega lika befogenhet att döma om det, som intygen angå, och att de alla enhälligt undertecknat det mest förmånliga och mest bestämda bland allsammanrs, eller ttt om möjligt ännu mera gynnsamt: hvad är då härmed visadt? Eftersom ia e) synes känna, hvad vi förat i ämnet anfört — ty derå utgöra de insända betygen alls icke något svar — måste vi påminna härom, Vi ha på temligen jatförligt angifna skäl yrkat, att seminariets direktion måtte blifva sammansatt på ett sätt, som der lemnar rum för ett offentligt och ansvarigt inflytande från lärarneg sida och för den speciela sakkunskap, som nu der saknas, Icke kunna vi förmoda, att ine. med sina intyg tror sig försvaga vigten eller rubba giltigheten af detta vårt påstående. Lika litet förmå vi fatta, huru dessa samma intyg skulle kunna motbevisa hvad vi sagt om rektorsbefattniogen, nemligen att den är onödig och att derför utgående medel böra användas dels till arvede ät en ptudii inspektor, dels till förstärkande af alltför svaga lärarinnelöner. Icke heller är det oss mera klart, hurvledes intygen skulle vara i stånd att vederlägga den aumärkvingen, att seminariets lokal bör befrias från det nuvarande obehöriga intrånget och npplåtas för sitt enda rätta ändamål. Af de yrkanden, hvari vi sammanfattat vår granskning af tillståndet vid seminariet, återstår nu ett. Vi ba sagt, att undervisningen i de flesta grenar är förträfflig, men att frukterna af den oomtvistliga skickligheten och det före: dömliga nitet på vissa håll i ej ringa mån omintetgöras geaom de allt för svåra bristerna i andra afseenden. Vi ha särskildt sagt och visat, att nndervisningen i pedaxogik och metedik är under all keitik förvänd samt bör på skickligare händer öfverflyttas, i sammannang hvarmed vi påpekat, att ett särskildt lektorat i nämnda ämne alldeles icke behöfves, Är det händelsevis något af detta, som man förmenar sig kunna vederlägga genom intyg om de från seminariet ntgångna lärarinnors doglighet? Hnruvida intygen duga för detta ändamål, det är den fråga, vi nu skola företaga till undersökning. Ins. borde sjelf hafva låtit sitt upp trädande föregäs af en sådån undersökrving — hvilken förmodligen ledt derhän, att hela genmälet blifvit inbiberadt; men då så ej skett, skola vi nu lemna vårt biträde till denna undersöknings verkställande, Härvid är det oss ett nöje, liksom för debattens fruktbärande fortgäng en fördel, att erkänna, i likhet med ing, och såsom ut gångspunkt antaga den genom lofordande intyg styrkta duglighet, som många seminariets i, d. elever lagt i dagen såsom lärarinnor, Alldenstund vi veta och länge sedan uttalat, att undervisningen vid seminariet 1 de flesta ämnen är förträfflig, så medför naturligtvis det af intygen bekräftade faktum för oss alls ingen öfverraskning. Och alldenstund vi ansett nödigt att genom tänka ämnet, innan vi funvo oss kallade att i det samma yttra oss, så lunsbär samma faktum ej heller. för oss någon motsägelse mot det andra, tyvärr lika säkra faktum, som vi omförmält och som gjort ins. en smula yr, att undervisningen i ett ämne är öfver måttan eländig. Saken är i sjelfva verket särdeles enkel: den i de flesta läro ämnen mycket goda undervisningen har haft tillräcklig kraft att framkalla ett i det hela godt resultat af seminariets verksamhet, oaktadt den rönt en skadlig inverkan af den dåliga undervisningen i ett ämne, som dock lyckligtvis intager blott en mindre betydande plata (lektorn i pedagozik och metodik har blott 4 undervisningstimmar i veckan). Frå gan om förhållandet mellan seminariets lärjungars duglighet såsom lärarinnor och den undervisning i pedagogik och metodik, som bestås vid seminariet, löses sålunda efter den franske statsmannens bekanta formel: non parce que, mais quoique. I ett så ofantligt enkelt ämne borde detta svar vara tillfyllesgörande, men eftersom ing., hvilken synbarligen ej gifvit sig tid att göra sig reda för de oss tillställda intygens verkliga betydelse och bavisningskraft, må hända af en liknande brådska hindras att tillräckligt . begrunda det redan anförda, vilja vi ej undandraga oss besväret, att,till ytterligare belysnivg tillägga följande. Bland intygen förekommer icke nägot, som bestyrker från seminariet u gångna lärjungars duglighet att meddela undervisning i pedagogik och metodik, som är hr Olbers läroämne. Sådana intyg, afgifna af fullt kompetenta personer, skulle naturligtvis vitna till förlel för det sätt, hvarpå hr Olbers föredraser sitt undervisningsämne; men inga sålana ha blifvit afgifna. Vi spörja då vi lare, om den skicklighet att undervisa i ndra ämner, hvarom intygen tala, rimligtis kan härledas frön hi Olberg föredrag