åt sidan och stannade då hvarje gång när hon passerade förbi Huntleys stol samt lutade sig ned till honom med en ömhet, blott halft uttalad och i grunden äfven outsäglig. Ändtligen blef aftonen slut. Huntleys reskamrat, som visst icke fann det trefligt, gick ut för att röka en cigarr och blef vid sin återkomst med en halft befallande artighet förd uppför trappan till sitt rum. Då fru Martha åter kom ned, stannade hon i den öppna dörren och betraktade: sina söner. Molnet var nu försvunnet från hennes ansigte och hennes hjerta svällde af moderlig stolthet och kärlek, då hon såg på de unga männen. Gud sände sin nåd, att ni må vara lika rena i edra hjertan, som ni äro fagra att se på, mina barn! sade hon hastigt och satte sig ned vid bordet samt kallade dem till sig, på det att de ändtligen ostörda skulle få njuta af återseendets glädje och utbyta förtroliga meddelanden. Sju år, Huntley! Jag kan knappt tänka mig att hela sju år ha förflutit och ändå må jag väl bekänna att de varit långa och trägna nog här vid Norlaw, sade fru Martha, men vi ha haft lycka i alla vära företag, fortfor hon med sjelfkänsla; i banken finns en ärligt förvärfvad penning och i ladugården hvad som bättre är än pengar. Ingen menniska kan nu kräfva detta hus för en enda skuld, Huntley Livingstone, och det menar jag är ett godt steg framåt sedan du reste bort. Tack vare er omtanke och ert arbete, min mor, sade Huntley. Tacka inte mig för sådant. Är jag då en lejd tjenare. att du skall tala så till mig? Tacko Honom, som pitvit välsignelse, sade fru Martha; 2dock må jag säga att inte i alla afseenden jag blifvit satt i