ror. Språket är en naturorganism liksor växten ett djur, språkvetenskapen är enn: Iturvetenskap. Men har månne den ryktbare språkfoi skaren — frägade sig föreläsaren — rätt denna sin Bsigt, som för öfrigt blifvit me glädje omfattad af åtskilliga andra ansedd vetenskmpamän, hvilka liksom trott si vinna större ära, om de kunde få dem räk nade som naturvetenskapliga? Om vi 8 någotdjupare till saken, yttrade talaren, skol vi nödgas svara nej. När Claudius, en anna romersk kejsare, misslyckades i sitt försöl att i det latinska alfabetet införa ett par ny. verkligen behöfliga skriftecken — hvaror Tacitus berättar — vill eller fär någon dera sluta, att också bokstafsskriften är ett natur föremål, och vetenskapen derom en natur vetenskap? Nej, Max Möllers uppfattning af språket är fullkomligt lika oriktig son kejsar Sigigmundr, ehara deras missuppfatt ningar gå åt hvar sitt motsatta håll. Dei senare ställde sig i fråga om språket på autokratiens, enväldets ständpunkt, och son kejsare må han kanske vara ursäktad. Maj Miller ställer sig på teokratiens eller, on ordet får användas, fysiokratiens ståndpunkt Den riktiga ståndpunkten, menade föreläsa ren, hade i denna fråga varit demokratiens Kejsaren sade: hvad jag vill är spräkrik. tigt, la langue cest moi; Max Miller sä ger: hvad Gud genom sina naturlagar för ordnat, är språkriktigt, Det rätta svaret är: hvad folket vill, är språkriktigt, det må för öfrigt vara så orimligt som helst. 1 trågan om spröäket gälier det helt och obe tingadt, att folkets röst är Guds röst Redan Horatius visste detta, då han hos den blifvande skalden inskärpte att i valet af uttryck alltid rätta sig efter bruket, ty, sä ger han (Ad Pisones v. 72), Detta har ensamt makt och rätt i fråga om språket Det är med språketsom med folkseder och moder... Den enskilde förmår intet mot dem, men alla förmå allt. Går den enskilde i sitt handlingssätt utanför hvad seden eller modet stadgar såsom till låtligt, så gör han sig skyldig till ett s0cialt felsteg, lika visst som vi skulle begå ett grammatiskt, om vi sade en sto i st. fi. ett sto. Men lyckas samma enskilda person att få majoriteten på sin sida, så är det minoriteten, lika bestämdt, som är skyldig till felateget. Talaren ville dock betona att minoriteten i intetdera fallet får räknar blott numeriskt. Liksom i afseehde på seder och moder en ansedd persons exempel väger mer än narrens ur hopen, så kan ock med hänsyn till språket, särskildt ett litteratarspråk, dea framstående tslarens eller skriftställarens eller språkkännarens föredöme vara af ganska stort inflytande. Det omtalade språkbrukets makt ej blott gent emot individen, utan gent emot allt förnuft visar sig deri att wvi t. ex. fullkomligt språkrikiigt tala om att äta middag kl. 6 e m., att vi tala om ett långt bref, ehuru ordet bref egentligen betyder kort, om ett rödt album, ehuru ordet album betyder hvitt, om en semsster på 3 måna der och en karantän på 14 dagar, ehuru semester rätteligen betyder sex månader och quarantaine ett antal af 40; att vi fortsätta att kalla Portugals vastligaste landskap för Estremadura och Spaniens vestligaste udde för Cabo de Finisterre, ehuru vi mycket väl veta att jordens gräns ej nu som för några hundra år sedan står här, o. s. v. i oändlighet. Juristerna tillämpa stundom en sate som Jyder så: fieri non debnit, factum valet (det borde icke ha skett, men sedan det skett, så är det rätt). I språket gäller alldeles samma lag. Ännu bättre och skarpare uttalas samma, särskildt för språket oinskränkt gällande sats i det franska ordspråket: Quand tout le monde a tort, tout le monde a raison.s Grundfelet i Max Miillers uppfattning ligger, såsom talaren betonade, deri att han i språket ser ett jelfatändigt letvande väsen, i st. f. en samling af godtyckliga tecken, genom: hvilka menniskorna med: dela sig med hvarandra. Men huru äro då dessa tecken uppkomna? Hvar är den källa, ur hvilken vi menniskor öst detta oändliga förråd af vexlande ord, genom hvilket vi förmå namngifva nära nog hvarje skapelsens alster från infasionsdjuret i vattendroppen till stjernan i skyn? Och hvem har lärt oss denna ännu underbarare mångfald af grammatiska regler, dessa på hundra sätt skiftande böjningsändelser, af hvilka vi numera ej kuuna ändra en enda, utan att derigenom ställa oss utanför språketKortligen: hvad är språkets ursprung? Huru talaren tillvägagick vid besvarandet af detta storartade spörsmål, skola vi en annan dag antyda samt då äfven anföra några hans högst intressanta anmärkningar om puristernas bemödanden samt om försöket att i svenskan åter införa utmärkandet af genusbegreppet genom att skrifva han och hon i st. f. den: