läsaren, såsom vi längre fram skola visa, för öfrigt framlade flere intressanta invändningar. Efter en påpekning af att ordet tungomål ej är alldeles liktydigt med ordet språk, i det åtbörderna också äro ett språk — en döf person kan se på munnen hvad som säges, synsinnet har sitt språk så väl som hörseln o. 8. v. — anmärkte talaren att intet sinligt tecken är språk, som ej har sin bestämda betydelse, Språketförutsätter alltid en viss grad af tänkande. För den omedelbara känslan finns intet språk. Det är derför som man ej tillerkänner djuren språk. Vi menniskor, ånmärkte föreläsaren, må dock icke gå så långt i partiskhet för oss sjelfva, att vi begå en orättvisa mot djuren, Man må kalla det tänka eller kalla det något annat, säkert är att de högre djuren ega en förmåga af medveten själsverksamhet, som i många fall sätter dem i stönd att draga sina slutledningar med samma säkerhet och följdriktighet som någon professor i logik. Det är derför redan a priori icke oantagligt, att djuren kunde eganågot slags språk. Erfarenheten visar det också. Jägaren kan med sin hund komma öfverens om vissa språktecken, hvartdera med sin bestämda betydelse. När papegojan med orden god morgan helsar sin husbonde, som om qvällen ger den sin föda, äro vi så benägna för att anse detta som ett bevis på hur litet begrepp papegojan fäster vid de ord hon säger, Och dock kan det hända, att vi dervid göra henne en orättvisa. Detär mycket möjligt och till och mycket sannolikt, att hon inlägger en bestämd mening 1 sina ord, ehurn icke den samma som vi. Liksom en hvar af oss lär sig ett nytt ord i vårt språk genom att aktgifva på det sammanhang, i hvilket det förekommer, så äfven papegojan. Hennes herre bar kanske lärt henne att säga de nämnda orden under det han matade henne, och de innebära då helt naturligt för henne blott ett uttryck af hennes önskan eller tillfredsställelse att erhålla något att äta, kanske också af hennes tillfredsställelse i allmänhet. Om vi icke förstå denna hennes mening, när hon oberoenda af timmen på da gen skriker sitt god morgon, så har hon precis lika mycket skäl att anklaga oss menniskor för att icke förstå vårt eget språk, som vi att vända denna beskyllning mot henne. i; ) Att djuren äfven sinsemellan kunna utbilda ett språk, torde ej heller vara tvifvelaktigt. Det varningsrop som tuppen höjer, då han ser en hök sväfsa öfver hönsgården, är ej det samma som det läte, med hvilket han underrättar sin skara att hönsvakterskan varit och strött ut korn. Och dessa ljud äro ej de båda enkla naturljud, som uttrycka fruktan och glädje. Om hönavaktergkan hotar tuppen med qvasten, blir han också förskräckt, wen hans skri är derför ej det samma gom i det nämnda fallet; om han lyckas besegra en rivaliserande kamrat, hvilken länge varit honom en nagel i ögat, ger hans glädje sig ett annat uttryck än då han väntar sig undfägnad, och ingen i hönsfamiljen skall, ännu mindre än vi, missförstå dessa ljnd. Det kan emellertid anmärkas, att dylika läten såzom ärftliga, instinktmessiga, stå utan jemförelse med menniskans språk. Invändningen är likväl ej helt och hället berättigad. Djuren använda verkligen åtskiliga betydelsefulla ljud, hvilka ej äro ärfiiga. Det är bekant att sångfåglarne ski!ja sig från andra fåglar mera genom förmågan att sjunga än genom sjelfva sången, ty det är först genom undervisning och ef terhärmning af sina föräldrar eller foster föräldrar som de lära sjunga. Under olika uppfostran lära de sig olika sång. Det är vidare påtagligt, att t. ex. i olika hönsgårdar i viss mån olika språk talas. Det be ror på individuella förbåtlanden, husets vanor och dylikt, för hvilka begrepp i en särskild hönsskara skola ntbilda sig tecken, det beror också säkert på tillfälligheten huru dessa tecken skola komwa att gestalta sig. Icke heller det menskliga språket är, enligt hvad talaren framhöll, ärftligt. Hvilket språk ett barn kommer att tala, beror ej på dess föräldrars eller förfäders språk, utan på dess uppfostran. Om det händer, hvarpå man har nägra exempel, att ett barn växer upp utan all monsklig uppfostran uppammadt af vilda djur, kommer det också att sakna hvarje menskligt språk. Det språk vi tala är något för värt väsen allt för till fslligt, för att det skulle gå i arf. Hvad som i detta hänseende går i arf är språkförmågan, liksom för sångfåglarne sångförmågan. Om flera barn komme att växa upp tillsammans på det förut nämnda vilda sättet, skulle de tvifvelsutan, just till följd af sin menskliga naturs högre utrustning, efter band utbilda ett språk, fullkomligare och rikare än det som något djur eger. Att detta språk dock ekulle stå oändligt långt under hvarje vanligt menskligt språk, kan man lika litet betvifla. Icke heller kunna vi antaga, att det skulle vara bundet så vfvervägande vid ljudets form som våra tråk, en hvad menniskan icke erhåller genom födseln, hvad. alltså icke ingår i hennes natur, det synes väl bero af hennes egen vilja att tillegna sig, att ombilda och förvandla allt efter behag. Ett exempel viserdock lätt motsatsen. Vi ha i vårt sprök ordet sto såsom femininum till hingat, liksom ko motsvarar tjur. Men då vi rikyigt söga en ko och omtala kon med ordet henne, säga vi deremot ett sto och göra således detta djur till ett ting, i stället för enlefvande feminin wvaralse. Detta är onekligen enoriktighet ivårt språk, ett undantag, som ej har något skäl för sig och blott är till besvär för skolgossen, som skall lära sig grammatikan, och utländinges, om han vill inhemta vårt språk. Nå väl, jag besluter att det hädanefter ekall heta en ste och ston, liksom en ko och kop. Hvad blir följden? Jo, den samma som om jag beslöte att min hand skulle ha sex fingrar, eller att mitt bjerta skulle slå tio eleg i minuten i stället för sextio. Hur prätt och orimligt det än må vara heter det lin väl framgent som förr; och ordet ston i st. f. stoet är i min mun i sjelfva verket icke ett språktecker, utan blott ett tomt ljud, för -å viåtsom i begreppet språk ligger att det skall förstås. Och det är icke blott jag, en enskild person ur mäagden, som gent emot språket står så vanmäktig. Ansk doten om kejsar Sigismund är bekant. I ett tal, som denne höll till de samlade fäderna ander kyrkomötet i Kostnitz, råkade han gifva en oriktig form lt ett latinskt ord. En munk var nog närgångea att rätta kejsaren. Hvem säger att det skall heta som du påstår?., frågade kejsaren. Det gör Alexander Gallus. — Och hvem var Alexander Gal iug? — En munk. — Godt, svarade Si gismund, jag är kejsare af det heliga ro: merska riket och mitt ord må väl vara så giltigt som en munk. — Kejsaren kunde synas hafva rätt i sin slutledning, och dock var det och blir det ett språkfel att säga som ban. ; Detta och dylika exempel, menar Max Miller, som, enligt bvad talaren framhöll, genom sina bexanta föreläspingar gjort mer un nögon annan för att väcka intresse hos ju stora allmänheten för gpråkvetenskann frågor detta exempel bevisar ju, att 0 CP fl ot hå RR CV ÖR Eh eb kf egt CR FÖRR HR LA HRT Rn mm RR KR RR