hans väta jacka. Elden hade fattat i gafvaln på det lill från möbler redan befriado huset, Dean; gafvel kunde icke nås med slangen, de strälföraren stod. Man måste gå omkring knuten och ställa sig framför husgafvelno Strölföraren och hans lille kamrat gingo dit — Kunna dessa möenniskor uthärda att sti der, så måsta äfven jag kunna vara der. Jag gick dit. Till min skam måste ja; erkänna att jag icke blef mycket länge qvar Hettan syntes mig outhärdlig. Skinnet pi händer och kinder började att blifva rynkigt Men de båda karlarne, den långe och den lille de höllo ut. Det lilla hnset brann icke upp Faran var öfverstånden på dennz2 sida. D två sprutorna (änna endast de:två) hade be herrskat elden. Jag gjorde-en omväg öfve höjden och kom ner till den sidan, der vinde: och följaktligen äfven elden med sin rök lå värst på. Här fanns endast en spruta (varfssprutan med en slang knappt-hälften så tjock son en vanlig sl:ng. Hurn skulle man med dett: ömkliga brandredskap kunna mota den på trängande elden, som flsxmmade högt upp frå de gamla brädlskjolen och från de torra bjelk upplagen? Hels varfvet med sina dockor oc! fartyg låg öppet för de härjande lågorna De torra spönhögarne togo oupphörligen eld Med de få hinkar, som voro öfriga, sedar kedjan till slangsprutan blifvit bildad, hör jade man att släcka dessa smbeldar. Dej lyckades öfver förväntan väl. Man blet all mera djerf, allt mindre känslig för eldens sveda. Nu började en kapplöpnivg fram emo: elden, man kastade innebället af sitt ämbar deri och sprang sedan lika fort tillbaka, Er lång, smal, utmärkt vacker knekt (jag kar icke säga om han var hästgardist eller ar. tillerist) var här n:o 1. Efter honom sprunge några 14, 15, 16 års pojkar. De voro nä stan lika raska. Den enda sprutan anbrin: gadex bakom en liten smal och iåg utmed berget belägen byggnad, som hadoa fattat eld tillika med några spänhögar, som lågo fram. för densamma. Den lilla vattenstrålen silade fram emellan de i hast bortslitna takpannorna och elden ökade sig Rtminstone icke alltför häftigt. Nu började man kapplöpningen med vattenhinkarne äfven åt detta häll. På denna byggnads släckning berodde nu varfvets öde. Den långe soldaten gjorde underverk. Elden minskades något. De öfriga sysselsatte sig med att bortsläpa och i vatt net nedkasta en brinnaude timmerhög. Här gick muntert tillväga och skämtet flög omKring i kapp med: eldgnistor och qväfvande rö. Men var det då omöjligt att få en enda duglig spruta hit? Det sades, att en sådan skulle komma sjöledesz, men hon kom icke. Jsg gick åter öfver höjden för att komma till den andra sidan af brandstället; derifrån borde man nu kunna tf! lära!en af de två sprutorna. Der uppe såg jag slutligen en person, som verkligen hade med saken att göra. Denne gjordes uppmärksam på, huru det hela förhöll sig och att nu all tillgäng lig materiel borde förläggas på den mest hotade punkten. En bredvid mannen stående ingeniör skickades för att efterhöra, huru saken förhöll sig. Jag följde honom, Men bvad händer? Mig är obekant om någon befallning blifvit gifven att flytta någon af de två vid bron belägna sprutorna, men det vissa är, att den som kommenderade sprutorna (en i öfrigt mycket rask och rådig karl) befallde, attt pumpningen vid den ena skulle upphöra. Hvarföre? Man påstod att slangen skulle ökas. Sådant skedde dock ej. Karlarne stodo overksamma. Någon flyttning blef ej af. Jag tänkte på mina vänner der borta på andra sidsn om elden; tiden led; de skulle måhända icke kunna härda ut, varfvet skulle brinna upp — hvad angick det mig, jag hade ju icke något dermed att göra, . Men hvad nu? Derpå bron kommer ändtligen ytterligare en apruta; ännu en. Gar listen hade kanske framfört ärendet, eller hade elden, som nu lyst i flera timmar, för mått att hitlocka dessa två sprutor. Hejsan gossar! röpades det, Rätt ramla Elden rasade visserligen å ömse sidor om len smala vägen, på hvilken sprutorna skulle färdas. Men hvad gjorde det, Vi skola fram! — Hurrah! Oeh vi kommo fram! — Na blef det glädje; man omfamnade hvarandra. Det sgontliga varfvet var räddadt. Jag gick hem. Reflexionerna öfver Stockholms stads brandväsen göra sig sjelfva. Derom är re lan så mycket taladt att jag ytterligare icke vill lägga lök på laxen. En ändamäålsenligare och en rikligare brandredskap torde väl snart komma till atånd och en ökad brandkår torde väl snart blifva uppstäld; detta skola vi hoppas. Af allra största vigt är dock att såväl befäl som manskap erhålla någon öfning. Det torde t. ex. icke vara för mycket begärdt, att en strålförare någorlunda vet, huru han skall föra strålen. Nu kastas i nllmänhet den sesare hit och dit på ett sålant sätt, att vattnet upplöser sig i ett fint duggregn och således icke släcker elden. Vidare borde väl finnas några befälhafvare, som kunna iuse huru och hvar elden bör angripas och motas. Till slut en anmärkning om dessa frivillige, som icke hafva något med saken att göra, men som dock, trots snubbor och snäsor, genom sin raskhet och beslutsamhet, under sakernas nuvarande tillstånd, räddat och fortfarande rädda, så fort någon ny eldsväda uppstår, egendom för milliontals riksdaler och hvem vet; huru många menniskolif, med fara för sina egna. Jag frå gar: vore det för mycket, om brandstods: bolagen, hvilkas kassor det egentligen gäller, vid tillfällen sådana som dessa, utskickade en eller annan agent, som i någon ringa mån belönade de fattigare bland desse frivillige. Der stå så mänga hundra, så många tusen åskådare på backar och gator, som icke röra hvarken hand eller fot. Hvarföre skall just dem eller den bränna sitt skinn eller våga sitt lf? Hvarföre? — Derför att i dessa frivilliges bröst lägar en helig eld som tändes af ett naturligt mod och som underhålles at sjelfförsakelse och menniskokärlek, blandad med ärelystnad, let är sannt, men äfven den är i sådana fall icke att förakta. Sådana raska gossar som dem, hvilka jag ofvan påpekat, skola aldrig saknas i vårt land, derom är jag öfvertygad, och de skulle måhända förvåna sig, om de derföre erhölle belöning, men det jaktadt och till en del derföre äro de värda belöning. Dixi. En som icke har med saken att göras. DANMARK. Det nyvalda folktinget sammanträdde första gången i torsdags kl. 12 på middagen. Konseljpresidenten uppläste det k. budskapet om folktingets sammankallande, hvarpå J. A. Hansen uppstämde ett: Lefve konun: van och oernndlavan! TT, Tanrnhaan tingets