Ruduterh ene 5 Branden på Djurgården. (Skildrad af ett ögonvitne.) Icke långt efter de första klämtningarne Tbefann sig den, som akrifver detta, vid Ränt mästartrappan, Några bogserbåtar hade; utom de vanliga Djorgårde-ångsluparne, stält sig till allmänhetens förfogande. Trängseln var stor, Senare på aftonen lärer en och annan kommit i sjön. Komno framom Kastellholmen sågo vi tyd: ligt stället der elden rasade. Hasselbacken skymtade fram genom en ståtlig slöja af eld och rök. En större byggnad — magasinsbyggnad till jJernvågen — stod i ljusan låga, och de aå kallade skjulen eller bockarne, mot hvilka stångjernet var upprest, började att tändas. Tack vare skiffertaken å dessa skjul och tack vare de täta stångjernsstaplarne gick denna antändning icke så fort, som man skulle hafva väntat under en sådav skarp blåst, att icke säga storm, som nu rasade, Största faran för närvarande bestod deruti, att ett gammalt stenhus, med högt, brutet tegeltak, beläget helt nära skjulen, höll på att fatta eld. Vinden hade till all lycka Vvändt sig något mera nordligt än förut; lågorna. flögo nu mera icke rätt åt detta hur, utan snedt förbi; men hettan var betyålig och man fruktada hvarje ögonblick att få re lågorna slå upp från takfoten, der något trävirke var synligt. Jag gick upp På vinden af detta bus. Här voro raska gossar i verksamhet. En lina hade blifvit dit uppburen. Dess sammantrasslade ringar reddes ut med feberaktig ilver (elden bar nu slagit ut ur taket, hette det), linsns ena ända kastades ned till marken, genom en glugg, som vette åt elden till. Hettan var så stark i gluggen, att det rök från träverket, som omgaf gluggen. Verklig brandrök började kännas på vinden. Hala in på linan, gossar! kommenderade en arbetare, han som stod i gluggen och som hade nedsänkt ligan, Vi halade. Hurrah! Messingsbeslsget af en slang blef synligt i gluggen. Men huru komma ut på taket?... BrandJucka tycktes ej vara att finna i detta underliga hus. Några arbetare kröpo upp till takäsen cch började borttaga tegelpannor för att komma upp. Men innan ännu någon af dem hade satt sin fot ofvanpå det bräckliga taket, hade mannex i vindsgluggen handlat. Han trängde sig ut igenom gluggen. Afståndet från gluggen till taklisten var ej så obetydligt. Huru skulle han kunna hälla jemnvigten, medan han sträckte sig uppåt för att fatta taklisten?... Dock — händerna gjorde sitt grepp, fötterna lemnade gluggen och buren af de muskelstarka armarne var snart hela hans kropp uppe på taket. Slangen fylldes med vatten — huset var räddadt och med det — Djurgårdsstaden, Jag gick ned. Nu följde ordningen att tega släckningen af jernskjulen i betraktande, Ännu fanns, för så vidt jag kunde se, endast tra sprutor i gång på denna sida. De stodo emellan det nyss nämnda huset och skjulen, en af dem användes att släcka taket på samma hus, de två andra slangarne: voro riktade emot skjuleös gafvel. På detta sätt använde, voro de vanmäktixe. Elden ntbredde sig allt mera inåt skjulen, Vinden låg derkt; täta rökmoln utbredde sig under dem och gnistor föllo tätt derinne. Ingen tycktes dock vilja gifva sig in under dessa ör tilltället mycket pittoreska arkader, der bergsmännen samlat så ståtliga pyramider af utmärkt svenskt jers. Di utspann sig mellan ett par personer, som icke hade med saken att göra och några officerare ungefär följande samtal: Anse icke herrarne, att det vore nödigt att möta elden på den sidan hvarkt den vill gå till följd af blåstens inverkan? Föreställer sig då min herre att det är möjligt möta och mota elden derinne? Visst är det möjligt, och om det icke är möjligt, eå bör dock försöket göras, i an nat fall brinner först hela jernvågen och sedan hela Djurgårdsstaden upp. Flytta fram sprutorna ! Jag vill sjelf gå först ditin med slangen. En ypgre militär var ännu mycket tveksam, men en äldre grep verket an som en karl. , Flera sprutor kommo till hjelp der: inne; elden hämmades. Den unge löjtnan: ten kom fram till sin förra interlokutör med trivmferande min:, Nu ser herrn att det var omöjligt! O sancta simplicitas! Han kunde icke se, att faran på denna punkt redan var öfver stånden. Det brinner vid Dockvarfvet! hette det. Jag störtade dit igenom djurgårdsstaden. Möblerna flyttades ur hasen. På ett och annat tak voro sprutslangar uppförda. Det sades, att elden redan hade varit synlig der, men blifvit dämpad. Ötverallt var ljust, nästan såsom midt på dagen, ty lågorna från Beckholmen slogo högt upp. Trängseln på den lilla bron eller spången, som förenar Beckholmen med Djurgården, var stor. En del af dem, som ville öfver till brandstället motades tillbaka; jag kom dock fram, Här funnos på norra sidan em de itända huslängorna och timmerupplagen helt nära intill den lilla bron endast två sprutor. Lyckligt hade dock varit om dessa i och för derag fyllande, hade varlt tillräckligt betjenade med pyttsar men så var icke fal. let. Tillgången på vatten var i början af eldsvådan vid jernvågen allt för ringa, till följd at otillräckliga redskap, men här var än större brist. Och dock stodo sprutorna helt nära vattnet. Ej bade det väl varit för mycket om här funnits en enda sugslang (den hade varit tillräcklig) för att gifva sprutorna vatten från sjön. Men nej! — Den ena sprutan gick dåligt och afbrutet, den andras slane lås der tom och krökte sig i