stelsedom ölver det btadgande i tryckfrihet lagen, som ålägger boktryckarne att kos madsfritt aflemna s. k, arkivexemplar. De kan nu ej nekas, att boktryckarnes yrk kärigenom är underkastadt en särskild b skattning, men den är dels obetydlig, del af ett vigtigt allmänt intresse påkallad, de! äfven i princip ej värre än någon anna accis t. ex. ä socker, som är införd, eller tobak, som varit starkt ifrågasatt, hvada vi för år del finna den mycket försvarlig : D. Allehanda. deremot tror sig kunn Påtsinga H. T. den konsegvensen, att, deres Pebudet om arkivexemplar är ett upprörand Våld, det är ett likadant våld att tving Nidningsutgifvare att erlägga portoafgift hvarpå N. D. A. triumferande utbrister at det är den lättaste sak i verlden att genon bevisets utförande till det orimliga lägg: bevisgrundens ohållbarhet i dagen! Härvi anmärka vi, att staten alldeles icke tvinga någon enda tidningsutgifvare att betala porto men att staten naturligtvis tager betalt a dem, som begagna sig af förmånen att ge nom postverkets försorg spridatidningar s?.mt att denna ersättning för en tjenst icke har någon den ringaste skugga af likhe med en accis eller tillverkningsskatt, at följaktligen den af N. D. A. utförda orim ligheten stannar helt och hället på dess eger sida, hvarutaf vidare inhemtaz att den lit taste sak i verlden kan öfverstiga viss: krafter. Vi frukta sannerligen, att vår kol legas berömda expedition till Sargassohaf vet haft ledsamma följder för honom sjelf ehw:u muntrande den var för allmänheten det. hemförda sjögräset hindrar nemligen. som vi se, de allra lättaste tankeoperatiover. Genom detta lysande prof på, hvad Hen Tik Heine kallar Ueberfluss an Geistes. mangel, vero vi lyckligtvis någorlunda tör beredda på hvad komma skulle i slutet af bladet. Vägen från första spalten till en af: de sista är temligen lång, och den egen skap, vi beundrat i den förra, hade i den senare växt betydligt. N. D. Allehanda uppträder här såsom de sårede vitterlekande fåfängornas organ. Deremot ha vi ingenting att invända, finna det tvärtom mycket passande; men låtom oss icke derför vända upp och ned på eden enklaste sak i verlden.. Vi shärsagt, att klagovisorna öfver den vittra årsproduktionens ringa omfattnivg äro leda, hvilket ut tryck synes vara fullt lofligt om alliterer.d enfald. Och enfaldigt är det och blir det att mäta vitterhetens tillstånd efter ärsproduktionens omfåvg, att således derå använda en qvantitativ måttstock. Denna ståndpunkt intogo förra tiders vittra sällskap, då de genom täflingapris sökte framkalla arbatev inom vitterhetens särski!da arter och gladde sig vid att se de särskilda afdelningarna i den estetiska inventariiförteckningen efter hand fylas. Uppfattningen är i grund och botten densamma, när det nu klagas, att än det eva än det ardra vitira facket ligger nere. Och denna klagan är ej oskadlig, ty den kan förvilla omdömet hos dem, hvilktänka lika osjelfständigt, samt framkalla eller underhålla föreställvingen, att det i vitterheten kommer an på qvantiteten, att det är mängden som görete. Vill man ha makulatur i stället för litte ratur, så är detta rätta vägen, och att vä gen är beträdd, derom skall N. D. A. kunna öfvertyga sig genom att taga kännsdom om ett bland de senast af svenska akademien prisbelönta alstren, recenseradt i Svensk Tidskrift. Vill man förderfva den litterära smaken och dermed skada den fosterländska litteraturen, då bör man fortfara att, utan urskilning, upphöja och prisa den 8. k. vitterhet, som i redan utarbetade former makt löst reproducerar ett redan gifvet och många gånger bättre framstäldt innehåll, som på sin höjd genomögras och glömmes, som iotev verkar på sin samtid och blir namnlös hos sfterverliens När vi protesterat mot detta och sagt, att ingen skada sker, om de samtida vitterlekarne tystna, så spörjer o28 N.D. A., om vi tilläfventyrs mena professor Böttiger. Dum fråga! Att vi. ej räkna en verklig skald till den kategorien borde vara sjelfklart, liksom det vid minsta eftertanke borde inges, att vid tal om den samtida produktionen, öfver hvars ringa qvantum klagan förspörjes, måste åsyftas en yngre goneratiop, ej de som redan hängt upp sina lyror. Men hvilket prof på omdömet ock anspråken hos de små fåfängorna, att på detta Fätt tränga sig in på Böttiger, söka h handla honom en camarade och un srån selv, som hotar dem, genom ct i i hans mantelveck! Lika oogd: s Ir dt att tala om V. Rydbergs Den sisvu, äv ka ! renp, som vi tro osa ega fullt sä stur fö:mäga, som N. D. A., att uppskatta; och härned mb. nog vara sagdt om vår kollega etade pjoller. bg