en Upsala-teolog förklarar T., som ej vill n I förhasta sig att läsa det, att den teologi lgande — detta, Fäg8 ska dumhetens område är redan här vid akademien så oomfatteligt, att jag ingalunds behöfver göra några inkräktningar frår Upsalav, hvarpå han gisslar en teologisk recensent, som visat sig alldeles okunnig om bibelkritikens resultat i afseende på de bibliska skrifternas uppkomst, och slutligen tillägger, att en dylik renlärighet skadar kristendomen mer, än det vildaste fritänkeri Om förhållandet mellan bibeln och bekännelseskrifterna yttrar T. (II, 330—332) gyllene ord, som man kunde vara frestad att rekommendera till begrundande på vissa häll, om ej den allra modernaste svenska bekännelsetrohetens buffeihud vore så ogenomtränglig för skäl, som ogenomskinlig för ljuset. När T. så dömer om den tidens ortodoxi oh om den tidens stockprester, som smälta logmerna, liksom strutsen smälter stenar, och kalla en sådan digestionsförmåga relisiöst sinne, hvad skulle han då ha sagt, ;m han fått upplefva det tidehvarf, som skådat Svensk kyrkotidning — med dess suckar ifver Italiens befrielse och klosterindrag aingarna i Spanien — samt det sista katezesförslaget? På politik förstår jag mig icke, säger Tegr6r, i politiken resennerar jag blott after gehör; jag gratulerar mig också derill, dä jag ser hvartill den politiska lärdo men ledt en man som Biberg, som annars är alltför litet spetsbof för att höra till den ieliga alliansen. I öfrigt — heter det en annan gång, det var 1824 — beohöfs det allteles ingen metafysik för att vara öfvertysad om, att de gällande lärorna för dagen iro ett hufvudlöst, hycklande. obskurantistiskt och nedrigt byke, som, tillika med sina epresent :.nter, borde utsparkas ur verlds historien. Detta gehör satt nog i sjelfva rerket qvar, äfven sedan riksdagsgräl, sjuk!om och episkopala bestyr gjort sinnet mörkt och bittert. Om religionsundervisningen läses följande i ett bref till Brinkman: Härvarande konsistorium (Lunds) ämnar tillstyrka, att icke blott Luthers katekes, utan äfven hela den långa förklaringen skall läsas utantill i hvarje folkskola, till och med de ambulatoriska. Visserligen är det nödvändigt att de hafvudsakliga dogmerna äfven i barndomen, 1å de ej ännu kunna fattas med förständet, inpreglas åtminstone i minnet; men olyckan ir den, att det eviga memorerandet häraf nerendelx föranleder till en oöfvervinnelig tanklöshet. Vid det som man alltför mekaniskt vant sig att uppfatta i barndomen, har nan sedan svär: att äfven vid mognare år fästa nägot tegrepp. Dessutom är religioien en angelägenhet ej blot för begreppet, atan äfven och ännu mer för känslan. Visserligen slumrar i barnets hjerta en reminiscens af himlen, en religiös känsla som vör väckas och underhållas; men kan man vänta sig detta af en skolmästare, som alltemt appellerar till riset, är utanläsningen 4 Lindbloms katekes ett helsosamt medel iertill, nemligen för åtta å nio-åriga barn? Ingen kunskap fordrar så uteslutande munt ig undervisning som religionskunskapen, såde för sitt dogmatiska och sitt etiska elesent. Vore det derföre icke bäst, om man i barnskolorna inskränkte sig i allmänhet ill Luthers lilla katekes, med den nödtorfiga muntliga förklaring, som en skolmästare kan ge, och öfverlemnade den fullständigare åt presterskapet, då det skall bereda nngdonen till sin första nattvardsgång? Vi sade, att man hittills allt för litet sänt Tegner såsom stiftsastyresman. Innsn förslaget till biskopastolen var uppsatt, säser han sig ha beslutit att göra ingenting vid saken, utan låta den ba sin gäng. Jag vet att detta är mot coutumep; ty det är annars vanligt stt man gör allt — äfven afamier — för biskopsförslaget, för att selermera vara berättigad att göra intet vid sysslan. Vorden biskop, följde han ej heler i senare fallet embetsbrödernes föresöme: man får af denna brefsamling ett starkt intryck af det allvar och den pligtrohet, hvarmed han gick till sitt embetes utöfning. Hur har verkade för skolväseniet inom sitt stift, känner man någotförut; nu kunna vi läsa, bur han genom egen un: dervisning sträfvade att nägot hyfsa upp sixa prestkandidater, hnr han arbetade på teologiska läroböcker, huru han höll räfst med oefterrättliga kyrkans tjenare o. s. V., lt under föga medverkan af sitt konsistorium. Tänkte detta — säger han — på samma sätt, så kunde kanske något för prestbildningen ästadkommas. Men mina lektorer äro inga nyhetsälskare; och då pu ingenting är så gammalt, som okunnighet och såhet inom presteståndet, så förstås af sig sjelf att de göra hvad de kunna för att bibehålla den oafkortad. Det säger sig sjelft, att Tegners bref Itill en man som Brinkman skola innehålla en mängd uttalanden at största intresse i vittra och i allmänhet litterära frågor. Ej minst anmärknivgsvärda äro flere uttalanden om hans egen diktkonsts alster, hvilkas fulla uppriktighet från en man, så stolt och medveten om hvad han var, ej kan misskännas. Han fort:or att kritisera och underskatta sig sjelf midt under den jublande hyllning, hvaraf has omgafs, Bellman och Frapzn voro för honom det högsta i vär vitterhet, de enda egentliga skalder pb svenska språket. — Hvad T. yttrar om rätta användningen, i poesieb, af värt språks till gångar (II. 324—326), skulle mängen ha godt af att noga begrunda. 2 Hvad skola vi slutligen säga om Tegners bref, såsom litterära alster betraktade? Ingenting annat än det — eftersom vi åter igen fått höra den outhärdligt leda klagovisar, att de samtida vitterlekarne ingen ting producera — att vi för vår del helst ae, att desses ofruktbarhet må räcka ju längre dess bättre, ty så länge vi ha Tegner att läsa, lida vi platt icka någon vitter nöd, och nog räcker han till i vär tid. PoeÅsiens blomstring bedömes ej efter statistiska tabeller öfver den ärliga produktionem. Det borde vara någorlunda klart, att den vitterhet icke är någonting att längta efter, som rättast uppskattas efter viktualievigt, och som gerna, för den betryckve phfvens räkning, kunde ställas till den belgiska maknlaturföreningens förfovi, borde visserligen vara klart, men det märkes, att äfven den Tsanningen tål vid att upprepas. j b Vidkommande utgifvarens sätt att sköta lsitt värt är det en skyldighet att bekräftande upprepa värt redan uttalade gynsamI ma omdöme om det lagom och den omvårdnad, som hans bifogade anmärkningar röja; om urvalet kunna vi naturligtvis endast i ett hänseende ha någon mening, och i detta änseende ha vi redan sagt, att etg, icke Ttagit raed något, som bort uteslutas. Man ÅS RR ee AK kunde till äfventyrs på ännu nägra få sväl len önska en kortfattad upplysning i de ät följande noterna, men vi erkänna, att gränsen i ty fall stundom är paderkastad tyckets och smakens domstol, hvilkeg som be kant genom bristande enhet i lagskipningen förlorat sin reputation. Efter som utg. någon gång ur Brinkmans bref meddelat eit eller annat yttrande till förklaring af nåon hänavftnire i Tegners skrifvelser till