oss, visste vi hur Tegner, medan han stod i sin fulla, herrliga krafts dagar, dömde om sin tids stora frågor i politik, i filosofi och teologi. Äfven falla nu nya, starka strålar af ljus på ena karakter, hvilkens minne blott kar blott mer och mer vinna på detta ljus;och hvem som än aldrig så mycket trott på detta snilles outtömlighet och efter bästa förmåga gjortsig förtrogen med dess alster, finner: strax hu föga han ännu mätt dess höjd och djup. Andra häftet upptages uteslutande af bref till Brinkman, hvarmed början skedde redan i första häftet: deras antal uppgår till ej mindre än 78, och bland dem finns ej ett enda, som man skulle vilja undvara. Vi tilllåta oss att plocka ut några bitar. Mycken och rättvis smälek har svenska akademien fött uppbära äfven för det sätt hvarpå den ofta kompletterat sig sjelf och hvarigenom den ocksä slutligen reducerat: till hvad den nu är. Anmärkningarna hr ofta varit hvassa, men aldrig så från någo! annat håll, som från Tegner. Likash gern: kunde vi rösta på hans fru, säger Tegner när det var fråga om att invälja sedermer: statsrådet Åkerhjelm. Det är en skam för akademien, att det ens kan frägas, hvem som skulle bli Leopolås efterträdare. Tegnår ville ha Brinkman, men honom fruktade akademien för hans öfverlägsna bild ning och hans poetiska kätterier., hvada: Tegner, som icke kunde lita riktigt ens pb Wallin, och på excellensernaallsicke, måstc trösta sig med att det rätta skulle segra er gång framdeles, fastän med harm öfver, at: det usla alltid har sin tur och anciennite! föroat. När T. fick böra, att det var frågs om Enberg, utbrister han: är det förnui tigt eller ens försvarligt af ett samfund, som har så många synder oliqviderade mer publiken, att nu ge sig en offentlig ridicule: då den kunde undvikas ? Han förargar sir öfver att få vara med och bära sin ader tondedel af akademiens ärelöshet, När Enberg sedan blef vald, säger T. — med anledning af Argus undran om den nya ledamoten skulle tagas ur tyska eller fransk: skolan — att bon har gått en medelväg och tagit hozom ur trivialskolan. Vid un derrättelsen om det tilltänkzta valet af grefve Virsen, flammar han äter upp: om konsts) att utdritva djeflar icke, tyvärr, hörde til de förlorade konsterna, så vet jag väl hva jag skulle vilja använda henne. Ty otvifvelaktigt har en ond ande farit in i vår kära akademi, en ande döf och dum. tvi vi lärjungar ej äro i stånd aw fördrifva Han hoppades, utt Virsen,, känd sksom er förnuftig och tänkande man, skulle sjel: undandraga sig ridiculen af ett dylikt val Jag menar remligen den ridiculo, som skulle falla på honom sjelf. derigeror: att ban ap toge en dylik kallelse; ty hvad akademier angår, så vet jag i sanning icke hvad hor. efter sista valet, skulle kunna ha att äfventyra i den vägen. För öfrigt är det lögn. hvad Leopold sagt dig, att de blå bestämm: valet, annorlunda än genom fegheten och kryperiet hos de andra pleblejiska sinnen: (vore de också adlade), hvilka genom sin ef tergifvenhet för de maktegande gerna köps sig deras nådiga hånlöje för dagen och deras rättvisa förakt för lifstiden. T. äter kommer ännu en gång till Virsns val: at man invalt Valerinus, en af akademiens gamla gesäller, kunde väl få passera, likaså valen af excellensen Mörser, som vunnpi ett pris, väl icke hos sånggudinnorna, mer hos akademien, af Sköldebrand, som vari outtröttlig i att visa sin arbetsförhet i vit terheten, o. 8. v. Men Virsens val kunde endast motiveras medrangordningen, han: ostridiga förtjenster bokför Mercurius, mer ieke Apollo. Icke blottjuationen, äfven Vir s6n sjelf måste förakta ett så fegbjortad; smicker. Hvad vill man pu svara Argus, när han påstår, i likbet med så många andra, at! ven akademiska värdigheten är en hofdeko vatiop är vitterbetens amaranterorden, — — Jag undrar vid detta tillfälle mindre på de himmelsblå: de ha från början ansett saker som en titulatur, de dela gerna med sig a sin vittra ära ätembetsbröderna. Men Wa) lin och Hagberg o. 8. v. Jag tänker all. -vargsamt på att en vacker dag skickain min Aimissioa och anhålla om nid:gt afsked. Tegner går, som man ser, missbruket rätt på lifvet, missbruket att fylla de Ivdiga platserna med förnäma namn utan nägon som belet, ådagalagd eller påräknelig, betydelse ; eller för litteraturen, med excellensers eller de blå, de himmelsblå, den ena blåkråkan efter den andra, hvilka betraktade den alkademiska värdigheten som et tillägg vll MMriga titlar och ordnaYr, äro sig väl smaka att vid bedömandet af poesi ba rätt emot F anzen, Leopold, Wallin, så att kort sagdt, dessa simpla kalender-excellen.ser i akademien upprättade ett högvälbowet pöbelvälde. Tegner glömde ej akademiens pligt att ntarbeta språklära och ordbok, hvilket arbete glr så jårgsamt, att det liknar barberaren, som uppehöll sig så länge med att raka skägget på ena sidar. att det hann växa till på det andras, hvadan han ock fruktade att ordboken ej skulle toli färdig, innan språket dött ut. I sam: band härmed förtjenar nämnas, att T. var beränkt på en ny edition ar Ihre, i fall akedewmien ej gär i någon befattning dermed. När man läser dessa och dyiika omdömen samt eftertänker hvad akademien efter Tegr6rs tid gjort och varit, kan man ej undgå av fråga sig sjelf, hvad han skulle sagt och gjort vid en del af de val, som etter hans tid egt rum, af biskopar, kalender-excellenser och andra högt betitlade, om hvilka allmänheten mer eller mindre tyst upprepat Jep mes omdöme om degnen: det er en ulzerd jevel. NW För den ekonomiska utkomstens skull mottog Tegnör biskopsembetet, ehuru sysslan visst icke tilltalade honom, Du vet icke, .skrifver han till Brinkman, med huru litet -förstånd och huru litet besvär en biskops:syssla skötes i vårt kära fädesp: sland. Jag har i fyra år sutit i Lunas domkapitel och förundrat mig deröfver. —— — Hvad lä: rans renhet angår, så är det förunderligt huru den numera bibehåller sig liksom af sig sjelf, lik petrifikaterna I ett naturaliekabinett; så att till och med en smula kätteri kunde vara välkommen för mången bra karl, som då och då kunde öd ska sig litet surdeg i dogmatikens osyrade Mröd, ty religion är, som du vet bättre än jag något helt annat än teologi. I denna ton. rt lägger han ofta nog idagen sin åsigt om t, Uständet inom teologien och bland presterna. Teologien i sitt förhållande till religionun, säger han en gång, är en döds skalle stjelpt öfver en lilja. Och en annan gång: jag har pm på nägon tid studerat. dogmernas historia, som är rätt lärorik, nemligjen i dex mening som det är lärorikt att studera en baunkruttöre handelsböcker, för att inse huru vi kommit tili den bankrutt icke blott på förnuft, ntan äfven på kristendom, aom nu kallas artodoxi. De höga föreställninger jag fordom haft om Luther och reformatorerne hafva blifvit mycket nedstämda. Huru mången Luther behöfde vi ej ännul Om de akademiska så kallade teologerna i Lund utbrister han, att de äro prototyper till de Stockholmska, döfstumma af trons mysterier, karyatider som Wwärdare trons mygte Ttaspbiala kornher