finner omtalad med en viss ringaktning. en korrespondensartikel i Helsingfors Da blad för den 15 dennes finna vi en omsorg full redogörelse för detta ur flere synpun! ter märkliga föredrag, hvilken vi här tag oss friheten aftrycka. Efter en inlednin; hvari redogöres för sällskapet Iduns up; komst och syften, hvilka antagligen äro fö flertalet af våra läsare bekanta, öfvergå korrespondenten till den i fråga varand mötesaftonens egentliga picce de råsistanc och fortsätter som följer. Prof. Nordenskiöld började sitt föredra med en erinran om, huruledes han för half annat är tillbaka vid en Iduns-sammankoms uttalat ett löfte att någon gäng, så vid han väl behållen återvände, för sällska pet skildra sin då förestående arktiska färd Åtskilliga omständigheter gjorde emellertic att han i stället ville framdraga ett och an nat af hvad Sverige under förra århundrade uträttat för natorvetenskapernas och sär skildt för mineralogiens utveckling. Anorn: för denna vetenskap — anmärkte han — äro i egentlig mening ganska unga. De var det adertonde seklet förbehållet att detta, som i så många andra fall, lägga de vetenskapliga grunden för hvad man senar med en storartad framgång tillgodogjort sig på de praktiska uppfinningarnes väg. JE; historik öfver kännedomen af mineralierna hvilkas olika arter nu räknas till ett tusen tal, kunde dock ledas tillbaka ända till Ari stoteles. Närmast honom visste Teofrastus at nämna mineralier, men under derpå följande tusen år rönte ej dessa forskningar någor synnerligt minnesvärd behandling. Unde: de första århundradena af vår tideräkning egnade sig mineralogerna — i fall man an nars bör använda denna benämning härvid lag — hofvudsakligen åt studiet af mine raliernas förmodade medicinska egenskaper samt någon gång åt funderingar öfver i bi beln omtalade ädelstenar, särskildt de som användes att smycka Arons öfversteprester. liga skrud; dock vann mineralogien befrämj ning genom Galenus (t 200 e. Kr. f.) och några af hans efterföljare. Först med ty: sken Agricola (1490—1555) kan man tala om en gryende mineralogi i nutida mening, men ansatserna voro svaga ända till början af adertonde seklet. Bland förtjenstfulla mineraloger från denna tid kunna äfven nämnas ett par svenskar Aron Forsius och framför allt Urban Hjärne, som genom sina sFlockar eller kort anvisning till bergarternas kännedom blet en af föregångarne till näst följande tidsskifte. Kort efter det adertonde seklets ingång togs ett godt steg framåt af Henckel (läkare, sedermera bergsråd i Freiberg i Sachsen, 1699—1744); derpå kom åter ordningen till Sverige, i det Magnus von Bromell 1730 utgaf sin Ioledning till nödig kunskup att igenkänna och uppfinna allehanda bergarter, mineralier, metaller samt forsilier, Denna för sin tid ganska värdefulla skrift inledes med en läs värd tillegnan till konung Fredrik I. För ro skull må några rader anföras devur: Sveriges konung, för hvars fötter Underdånigst lägges fram Bördan tung af malm och stenar, Bergart, grus och dylikt kram, Den jag samlat inom grufvor, Klippor, berg och ställen fler, Tag så nådigt. nådig herre, Som jag ödmjukt gåfvan ger. Ett mig qväljer, om det skulle Tydas ut till öfverdåd, Att i stället för det brödet, Jag af hög och kunglig nåd I så långlig tid åtnjutit. Och för födan jag har fått, Ger min öfverhet tillbaka del sten och grufvebrått. Men, o konung, dessa stenar Äro de, som Gud har sagt Skola ropa, då allt tiger. Heh förkunna Herrans makt; Ingen sten här fins så ringa, Som ej vitnar Herrans hand Sv örsta konsten, mesta under Lysct uti mull och sand. Fem år sen. we (1735) framstod Linne med sitt Systema n Wöre, hvari ett fruktbärande uppslag gat äfven ät mineralogier,i det för . fäste sig särdeles vid de kristallografiska egenskaperna hos mineralierna, hvilka, vid adertonde seklets slut genom fransmännen de VIsle och Huiy på ett för vetenskapen epokgörande Sätt närmare he: stämdes. Linnes metod följdes, ehuru med mera detaljkännedom af Upvalaprofessorn Gottschalk Walerius i hans 1747 utgifna Mineralogias. Genom sitt Försök till mineralogi bröt vidare Carl Fredr. Oron :stedt (1722—1765), bergmästare i vestra :Bergslagen, en helt ny bana, då han nemli:gen egnade uppmärksamheten i högre grad åt den kemiska sammansättningen af mineyalierna. Som en föregångare nämner han sjelf tysken Pott, hvilken af sitt lands regering fött i uppdrag att ordna en porslinsfabrik och dö företagit sig att smälta mineralier i eld, dock icke alltid med den vetenskapliga framgång, som sedermera gynnat dylika rön af svenska vetenskapsmän. Sålunda kan nämnvas, att Pott utan resultat undergökte bronsten, ett mineral, vid hvars pröfning längre fram Scheele kan sägas hafva uppfunnit eller fått första uppslaget till fem saya enkla ämnen. En annan föregångare till vCronstedt, äfven en svensk, Georg Brandt ((1694—1768), först myntmästare, sedan kemie-professor i Upsala, hvilken särskildt såvom upptäckaren af kobolt har, sin plats i vetenskapens historia, tog initiativ till de forskningar, hvilka haft till följd att omkring hälften af de ämnen (frånräknadt guld och .wndra sedan urminnes tider kända metaller eller jordarter), för hvilka nägon upptäckarse kan angifvas, äro upptäckta af svenskar. Änuu en svensk vägbrytare före Cronstedt bör frwshbållas, myntmästaren Carl Teofil Scheffer (1710—1759), som först bevisade, att platina var en ny enkel metall, hvilket med de hjelpmedel, som då stodo undersökningen till buds, ingalunda var nägon lätt sak samt till på köpet kom i kollision med många då ännu gä.lgse fördomar: fanderin gar öfver mineralieygas förhållande till pla: usterna m. m. dylikt. 3Vessa förarbeten inom mineralogien kröntes af Cronstedt med JIysande framgång. Till er början uteslöt han ur mineralogien Btskilligva ämnen, som at äldre forskare räknats dit, bland hvilka må nämnas stenartade ämven ar djuroch växtriket, sand, bergarter och försteningar — hvilka sist nämnda han bänvisar till zoologens och botanistens omriden — samt gaf, såsom re dan är antydt, i allmänhet sin vetenskap en helt ny riktning. Oronstedt — yttrar Berzelius i Vetenskapsakademiens Handlingar 1822 — hvars namu aldrig skall glömmas i mineralogiens historia, märkte klart atti den oorganiska naturens produkter ej kunnal ordnas efter yttre egenskapor och former, stsom den lefvande naturens, och bemödade sig att visa det; bestämde det inflytande, l: som kemien bör hafva på bildandet af ett mineralsystem, förutsåg ganska riktigt kvarthän en större kännedom om mineraliernas natur skulle leda, och grundade ett kemiskt mineralsystem, hvari han öppet tillkännagaf, att en stor del af anordningen ei kaundel, vara riktig och måste blifva annorlunda 11; mån af kemiens stigande odling. Han för-l. atods ej rätt af sina samtida, men den föl-1, NN Rd