lar: dock med de öfriga djuren de oartikuJe.rade lätena till uttryck för hvad hon vill säga; liknande är förhållandet med åtbörder och ansigtemusklernas rörelser. Ingen kan väl vilja vederlägga detta. Det finns ju äfven annat, som menniskan delar med djuren. Det var icke i går, man upptäckte att menniskan tillhör djurriket, och denna upptäckt har aldrig förvånat någon. För kort tid sedan ansåg man dock ännu, att menniskan är ett förnuftigt djur, och frågan är att undersöka om det icke i Verkligheten fizns för henne någon karakteristisk egenådmlighet, eller om hon biott är den högsta form, till hvilken det oskäliga djuret under gynnsamma omständigheter kunnat hinna. Om det språk, som menniskan onekligen har gemensamt med de oskäliga djuren, anmärker Darwin, att det uttrycker våra enklaste och lifligaste känslor, men — tillägger han — utzopen af smärta, fruktan, öfverraskning, vrerle, såväl som motsvarande åtbörder och svckar, öro uttrycksfollare än alla ord. Säkerligen — invänder härvid Max Miller — är en tår uttrycksfollare än en suck, en suck kan vara uttrycksfollare än ord, och sjelfva tystnaden är ojta vältaligare än ordet. . Men allt detta är icke språk i ordets egentliga mening. Darwin sjelf kämpar ock manligen mot de: stvärigheter han i detta sammanhang icke kan förneka, och han formulerar till och med, så energiskt som möjligt, de invändningar han förntser. Det är icke endast, säger ban, förmägan af ett artikuleradt sprök, som skiljer menniskan från djuren, ty hvar och en vet, att papegojan kan lära sig tala; ntan det är förmågan att fästa bestämda ljud vid bestämda ideer. Det kan sägas, att Darwin härigenom går in på allt hvad man kan begära. Men dessa rader ätföljas omedelbart af följande ord: Detta beror naturligtvis på utvecklingen af deintellektuella förmögenheterna. — Hvad betyder denna fras? frågar hans kritiker. Vill Darwin tala om de intellektuella förmögenhetsrna hos menniskan, så är saken tydlig, Men för så vidt ban talar em de intellektuella förmögenheterna hos gorillan, så är hans utlåtande så otydligt som möjligt, all den stund ingen intellektnuel utveckling någonsin satt stt Tjur i stånd att gönföra en bestämd id6 till ett beztämdt Yjud. Max Miller säger sig ha löst och hter läst, hvad Darwin skrifvit om mpräket, men utan att kunna förstå, huru den store naturforskaren med anledning af dear.a sina uttalanden är i stånd att sammr.ofatta resultatet sålunda: Vi ha sett, a. förmågan af artikulation icke i och för vig utgör något oemotståndligt hinder för att menniskan kan ha utvecklat sig ur ett lägre djur. Sakförhållandet är nemligen, att man aldrig åstadkommit ett enda exempel på ett djur som försökt att lära sig tala (i den mening vi ofvan framhållit: bestämda ljud för bestämda id6er); och aldrig har någon lärd eller tänkare utvecklat, huru detta skrank, som skiljer mennizzan från de oskäliga djuren, skulle kunna nedrifvas. Darwin hänvisar oss visserligen till vägra skriftställare, som hålla före, att spräkets första material varit interjektioner och härmande läten; men dessa lingvisters skrifter. lemna icke något stöd för en teori, enligt hvilken någonting liknande hvad vi förstå med spräk — vore det än de mest primi-. tiva vildarnes — skulle kunna härledas ur rok skall eller ur papegojans bärmrnde! tan. Ett vilkor sine qua non för Max Miillsr och troligen för de flesta nyare språkforskare är, att de, som vilja inlåta sig på filologien, skola erkänna tillvaron af rötter, nr hvilka, enligt stränga fonetiska lagar, alla de ord framgå, som medgifva en ety-. mologisk analys, vare sig i cugelskan eller j j sanskrit, i arabiska, hebreiska, mongoliska : Bller finska. För filologien betyder det föga, hvilken åsigt man hyser om uppkomsten a rötter, så vida man blott medgifver att, ! wed undantag för ett visst antal rent imi-); tativa uttryck, alla ord exempelvis i engel; pkan eller i. sanskrit kunna med hjelp afl. tränga fonetiska lagar fterföras till de ur-; tormer, hvilka man brukar benämna rötter. . Dessa rötter äro, enligt Max Millers ut :; tryck, bålverken mellan kaos och mennisko-; språkets kosmos, l Men om man talar om materialet, ickell 0ya språkets elementer — en skilnad som : allt för ofta förbises — kan det sägas, att1 icke endast det fonetiska material, som Jig-, ger till grund för djurens språk, är detii samma som för menniskospråket; utan man :i kan då följa de evolutionistiska filosoferna l i spåren och härleda menviskans ofrivilliga : itrop från den oskäliga och till och med, från den oorganiska verlden. I detta afsels; ende hänvisar Max Miller till prof. Heyse,i som anmärkt, huruledes de flesta substan se, som på något sätt bringas i rörelse, ir sa förmåga af reaktion, hvilken ådagaläg-1 2 8 d 1 i k e r Fes genom olikartade läten; genom detta fenomen, så anser Heyse, kastas en särde es liflig lager öfver problemet angående rikets ursprung, Dock hafva hvarken de, kom härledt språkets materiela elementer rän interjsktionen och det härmands lätet, ler de som gått längre och häntfört desaai Bloementer. ända till vibrerande substanser — ingen af dessa författare, säga vi, har lerigenom gjort reda för språkets verkiga elemonter. Man kan göra reda för maerialierna i många företeelser, utan att! lerigenom ha förklarat deras natur och sät. la et, hvarpå de blifvit sådana de äro. Omlr nan t. ex, väljer ett visst antal flintstenar,j,) om äro mer eller mindre väl tillyxade och!t asocnerade, samt säger att dessa likna an-!k ra flintstenar, som man i tusental finnert å fälten, så är detta lika sant, som attit äga, att de materialier, hvilka tjenaln utt bilda ord i värt språk äro alldeles p le samma, som i djurens skri och, om såly k g d a u 0 d z t sehagas, i en ringklockas ljud. Men skulle väl detta kunna var en tolkning af det prolem, som sysselsätter oss? Säkerligen icke. Im man nu går ett steg längre och säger, tt man sett apor kasta stenar på hvaranra (se Caspari, Den historiska tiden), att lessa apor nödvändigt märkt, huruledes de petsiga stenarne äro. de bästa för detta änamäl, och att de följaktligen bland stearne gjort ett naturligt urval eller ansträngt g ig att efterbilda de bästa — d. v. s. gifvaly n spetsig form åt flintstenar; som icke aflk aturen hade en sådan — hvad skulle focn-1i orskarne säga om dylika kätterier? Nåväl, y et plistås, att man på dessa groft tillyxade( intstenar (se Whitbys undersökningar öt-l1c er silex i Belgien) icke finner nå-lje ot spår af menskligt arbete, att dell; cke tala om någon primitiv menskligla xistens, att man icke kan göra någona efogad invändning mot den ösigten att deln; ro verk af apor — allt detta, menar MaxD läller, kan icke ljuda mera besynnerligt i! rkeologers öron, än när han för sin deljPp ir höra, att menniskoorden till en början lifvit tillyxade och fasvnerade efter ett igre åjurs grammatika och att, då språkets jt jaterialier blifvit gifna, återstoden — från! ästens gnäggning till Goethes lyriska jan oesi — är ingenting annat än en utveck-Å..