— För sent allt jemnt. En fransk feuilletonis berättar följande tragikomiska historia: Han var en riktig engelsman. hjelten i denna historia. Hen hade halmgult hår och rödaktiga polissonger. Han skulle ha haft mustacher också, om det funnits plats för dem meilan näsan och munnen; nu såg man i stället tre tänder, och hvilka tänder! Hans stora ögon voro blekblå och hans långa hals var begrafven i en styf halsduk. Hans benkläder voro alltid för korta, hans paletå för vid och hans hatt för liten. I en läderrem hängde hans teaterkikare och i handen bar han alltid en urblekt resväska. När han klippte sina naglar, begagnade han alltid dertill ett instrument, som i sig förenade en nagelfil, en sax, en knrif, en sked och ett bläckhorn. Det var tjockt som en knuten näfve och svårt att handtera. men han fann det dock mycket beqvämt. Då han första gången vid table dhoteu gjorde bekantskap med feuilletonisten, bjöd han ionom på champagne — genom en pantomim, ty han kunde ej tala franska. Bjudningen antogs af feuilletonisten, likaledes stillatigande, efter som han sannolikt icke talade engelska. Denna ötverensstämmelse dem emellan rörde engelsmannen till den grad, att hani förtjusninfn skänkte den andre en korkskruf-pennhållareårborste-knif. Den var märkt med W. L. A. 13, Det hade varit hans märke i pensionsanstalten och för att icke behöfva märka sitt linne om igen bade han :behållit det. Då de två vännerna efter flere års förlopp träffades, hade engelsmannen lärt sig franska och dem dmellan uppstod följande samtal: Hvar bor ni? — Ingenstädes. — Huru, intet hem? Men familj dock? — Ingenting är mitt, utom denna kappsäck. — Då måste lifvet vara bra tråkigt för er? — Nej, visst icke. — Hvad fördrifver ni då tiden med? — Jag reser. — För ert nöje? — Nej. — För affärer? — Nej. — Således utan någon plan? — Ingalunda. — Men hvad i all verlden drifver er då åstad genom riken och länder? — Jag reser för att kunna vara med vid en jernvägsolycka! — Ja, fortsatte han. då den andre såg mållös ut af förvåning, till och med min resai Amerika var förgäfves. Tre gånger inträffade en olycka på jernbanan, men min vanliga otur förföljde mig och jag befann mig antingen på det tåg, som gått i förvag eller det som kom efteråt. Vid den stora jernvägsolyckan vid London 1963 kom jag precis två minuter efter det tåget hade gått. Vid en stora olyckan året derpå på Nordbanan hade jag på grund af ett illamående stigit af två stationer från det ställe olyckshändelsen inträffade. Vid sammanstötningen på Dammartinor-banan Sv jag mig på det tåg, som icke tog någon skada. Han hade sannolikt omtalat ännu flera motigheter, men en blick på hans klocka, som visade sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och datum samt spelade Goi save the Queen, hade till följd, att ban hastigt steg upp. I beg vow pardon! Om nio minuter afgår iltåget, som jag icke får försumma. Dethari dag fått ny konduktör och lokomotivförare, hviskade han till vännen i förtroende, jag har således de bästa utsigter. Kort tid derefter lästes i belgiska blad ettpar notiser, som efter allt utseende ej stodo i den aflägsnaste förbindelse med hvarandra. Den första meddelade, att genom en olyckshändelse på den franska linien hade flera menniskor förl rat lifvet. Den andra berättade, att man ien skogsdunge hade anträffat liket af en okänd karl Pistolen, med hvilken han skjutit sig, var märkt W. L. A. 13 Stackars mr Bull! Du hade säkert återigen kommit två minuter för sent för att kunna komma med det sönderkrossade bantåget en så genomgående otur kunde du icke öfverlefva! — En hval fångad i en telegrafkabel. En ganska märklig händelse inträffade i början af sistlidne Juli med den underhafskabel, som från Indien går öfyer Persiska viken och till Arabien. Förbindelsen mellan två stationer var afbruten och af denna anledning utskickades ett fartyg för att taga reda på orsaken till afbrottet och sätta ledningen i ordning. Genom för sök med ett elektriskt batteri fick man reda på hvar det ställe fanns, der skadan hade inträffat. Då fartyget hade kommit i närheten deraf fiskade man efter kabeln. som man också myc ket riktigt fick fatt i. och man började nu att hala in på den; men allt efter som man fick mer och mer in, märkte man af kabelns allt starkare epänning, att den måtte hållas qvar der nere af något tungt föremål, så att till sluts den ångmaskin, som stod på däcket, icke kunde vinda in något mer af kabeln; genom att försöka att hala in kabeln efter alla streck på kompassen gaf den plötsligen efter och då kom upp på hafvets yta, jemte kabeln, kroppen af en ofantlig hval, som satt väl fast, ty kabeln var snodd et Vär hvarf kring hans stjert. De yttersta tråarna i kabeln voro ituslitna, guttaperkan upp läkt och konduktorn bräckt. Genom företagna undersökningar ville det synas, att kabeln måtte ha bildat en lyckaöfver någon fördjupning i hafsbottnen, att hvalen. som velat gnida sig för Att bli af med de snyltgäster, som plågade honom, måtte ha trasslat in stjerten i -lyckan. och att när han så tumlat omkring för att göra sig fri, bade han blifvit blott ännu mer insnärjd. Första dagen, då man arbetade på kabelns istånd: sättande, voro två tredjedelar af hvalen orörda af hajarne; då fartyget följande dag kom tillaka för att afsluta arbetet funnos blott stjerten och fjorton fot af ryggraden qvar — allt det öfriga var förtärdt af hajarne.