indelning i vissa, fristående hufvudgrupper vore lämplig, utöfver hvad redan i planen är påtänkt. och utöfver hvad vi här tillåtit 088 att yrka. En sådan anordning skulle, andra fördelar onämnda, äfven medföra den, att den endast obetydliga tillökning, hvarom anmälan talar, lättare kunde något mera utsträckas — vi mena lättare från köparnes synpunkt, hvilken naturligtvis måste vara vär ända intill den yttersta gräns, der den upphör att på något sätt läta sig förenas med förläggarnes, Oss vill det nemligen förefalla, gom om de i planen antydda tillläggen — och det är åter en brist, att om dessa alls ingenting meddelas — näppeli gen borde blifva så alldeles obetydliga. Utom det, att antagligen en efterskörd af vigtiga bref kan göras, att möjligtvis nägot af outgifna föreläsningar torde böra räddas från glömskan o. s. v., har man naturligtvis att i en ny samlad upplaga förvänta de snillrika föreläsningar öfver Menniskans historia, för hvilkas bevarande Båt efterverlden och införlifvande med vär litteratur vi stå i den största tacksamhetsskuld till professor S. Ribbing. Man skulle der ej heller vilja sakna den länge misskända guldgrufva till kunskap om ett vigtigt skede i vår historia, som kallas Ko nung Gustaf III:s papper. Vi våga äfven tro, att det är nägot mer, än ett individuelt tycke, att den första svenska Shakspeare-tolkningen, Geijers öfversättning af Macbeth (1813), der mätte få ett rum. Den ir ej ovärdig någotdera af de stora namnen oå titelbladet, och mer än mycket annat. som så plägar anses, är den ett bokmärke vår litterärhistoria: man komme ihåg å sna sidan, hur en Leopold, en Kellgren, en Jakob Wallenberg dömde om Shakspeare, hvilken för andra ledande män inom den idens litteratur lär varit fullkomligt obecant, samt å den andra hvar fosforismen jökte sina idealer. Den utlofvade lefnadsteckningen öfver seijer, författad af en framstående historicer, skall deremot blifva en väsentlig förvättriog i det nu anmälda företaget. Denna tgärd är i sjelfva verket så mycket mer ehöflig och välkommen, som — fastän det ust icke är någon brist på allahanda minesrunor öfver Geijer — likväl ingen enda innes, der hans verk såsom den svenska istorieskrifningens store reformator är beörigen skärskådadt och uppskattadt. Man ar hört mycken fåkunnig klagan, att Geijer ycktes ifrån, hvad man behagat kalla, hans egentliga mål in på andra forskningsomäden och in i den praktiska politikens ärf, liksom om den tid, ban egnade åt anat: än fortsättande af svenska folkets hi toria, skulle varit förspild. Dessa beskär :elser, som nog började under Geijers lifsd. och som i Atterboms rektorsprogram 847 urladdade sig ej blott i gvatigt joller. tan ock iomrsäktligttanklösa ord, hafvasedanr örts mer än en gång. Det är tid, att det n gång visas, hvad vår historia före hoom var, hvad den blef under hans händer, ch huru nu mera, tack vare bonom, svensk äfdaforskning och historieskrifning utgöra n god del af vår vetenskapliga ära; och u är tiden inne att rätt teckna hufvudragen af hans öfriga verksamhet och visa, vilken betydelse den egt och eger. Det nu föreliggande första häftet ianebller Geijers Minnen samt en del af hans fhandling Om den gamla nordiska folkvi-) m. 1 de förra återfinner man natuxligtvis ans bref från England; bland dylika rese: rinringar fing på värt språk ej mycket, om os något, som kan mäta sig med dessa omring tjugu blad. Mycket okärt skulle det vara oss, om åe märkningar, vi framstält, uppfattades ij. ) annan anda, än den af hvilken de före-l: afvats. Emellertid hoppas vi, att de påjl itta sättet upptegas af en förläggarefirma, om af gammalt har för sed, att icke skilja na intressen från den fosterländska litte sturens och bildningens.