lerarearbeten, som Italien skänker oss, står romaren Castellanis alster ett steg framom allt annat. Det finnes en smak, en stil och en korrekthet i hans arbeten, som äro höjda öfver allt beröm. Det är i synnerhet etruriska, pompeijanska och fornkristna mönster han behandlar med en oefterhärmlig renhet. Hans etruriska halsband och hans broscher ete. med Kristusmonogrammet skulle må hända ej förtjusa våra vid Paris bländande ytligheter vanda skönheter — men för kännarens öga tror jag svårligen nägot a! hvad Paris i den vägen eger skall känna mäta sig i gedigen skönhet med Castellanis arbeten. Den bekanta folkliga genuesiska silfverfiligran, som nu funnit medtäflare i Norge (Tostrup), representerades bäst genom C, Salvo (Salvi?) e figli i Genua, Det lilla Fiesole uppträdde med glans i rotundan med sina charmanta stråflätningar, utställda af Cesare Marchini, representerad af Maria Coffani i Wien, Här förekommo de elegantaste solfjädrar, necessairer etc., ja, så otroligt det läter: de smakfullaste och dertill lättaste parasoller — att derjemte en ljuskrona af strå gjorde sig gällande kan endast tillskrifvas det gamla Interdum dor mitat bonus Homerus. Storartade voro de italienska gjuteriernas alster, äfven de emedan de så vackert fasthöllo de stora nationela traditionerna: Fonderia Michieli e Comp Venezia exponerade kandelabrar af en skönhet, som påminde om hvad Venedigs och Paduas kyrkor egai den vägen från renaissancens bästa dagar, Det samma gäller om Fonderia Luigi Udine, Venezia, som exponerar sina kandelabrar i rotundan. Giuseppe Pellas elektrogalvaniska fabrik i Florens reproducerar de smakfullaste konstindustriela föremål från renaissancen: hjelmar, fat, sköldar, vaser o, B, V. Vi igenkänna här mången gammal kär bekant från Benvenuto Cellinis och hans skolas händer. Som ett praktstycke måste vi omnämna Cambiaggio (Milano) sparbankens i Bologna stora gallerport af ihåligt jern efter ritning af arkitekten Mengoni. De italienska sidenstoffen liksom den textila industrien öfverhufvudtaget kunna vi ej prisa, Här har fabrikationen utvecklat sig under inflytandet af en sjunken tids riktning, och en grell brokighet är herrskande, som står i skarp motsats mot italienarnes sinne för färg. Visserligen är det så, att ett och annat kan se brokigt under Wiens mattare sol, som endast verkar friskt un: der Italiens klara himmel, men vi kunna på peka direkta smaklösheter i färgernas sammanställning, som måste verka obehagligt under hvilken som helst sol. Som det värsta i donna riktning kunna vinämna en möbel med smaklöst kolorerade figurer af systrarne Gervasini i Milano (om hvilka visserligen blef anmärkt, att de voro dilet tanti), ett praktverk ifråga om färgvansinne, fullt jemförligt med tunesiska prinsessans och den rumeniska Otelelischanska skolans korsbroderier. Pinsamma, ehuru för den derpå onyttigt slösade fliten beundransvärda, voro de sydda efterhärmningarne af litografier med och utan färg, en horribel genre, en förkastlig princip. Att bortkasta sina ögon och sitt arbete på ett verk, hvars högsta resultat är — att dåligt efterbilda medelmåttiga alster, som litografen utför med en tusendedel af det arbete, de kosta den beklagansvärda sömmerskan. Äfven Sverige hade dylika arbeten att uppvisa, Undantaga vi nu de textila arbetena, och denna besynnerliga verld af marmorväsen, gom bildade inledningen till vår italienska revy, och som ju ej bör hänföras till konstindustrien, äfven om den bland dess alster fått sin plats — så kunna vi med odelad glädje och beundran betrakta Italiens konstindustri som ett medvetet arbete på att bevara det bästa i nationens kulturhistoriska lif. Utan att jaga kring alla tider och alla länder efter motiv, utan att förlora sig i försök med olika stilarter, samlar sig Italien med full andlig kraft för att bevara renalssancens konsthandtverk, som just fört Italien upp till den högsta konstblomstring, verlden skådat sedan Greklands undergång, ch vi förespå Italien under lyckliga politiska konjunkturer en stor och ärorik framid äfven på konstens geblet på grund af att det eger en konstindustri, som är med: veten om sin -betydelse, sina enkla medel och sitt stora mål. D. j