LAIRDEN AF NORLAW . Mrs Oliphant. Jag känner henne, ropade han; man skall öppna porten blott ni har gått; gån er väg! Detta är en skola för unga flickor; här bo endast fruntimmer. Kan ni vilja slå in fönsterna hos värnlösa qvinnor, som ha alls intet att göra med denna sak? Gå vidare! — är detta förnuftigt, hederligt, modigt handladt? Är detta en rätt hyllning åt reformen, åt ert fädernesland? Jag skall taga detta unga fruntimmer i mitt beskydd. Ser ni då inte, att man anser er för stråtröfvare, eller för ännu sämre? De skola inte öppna, förrän ni äre borta. Han har allt rätt i hvad han säger hvad stå vi här och vänta på? ropade en rögt bland de främsta i hopen. Den egentliga folkmassan skred vidare, och en liten hop, som ännu stod qvar, tågade äfven tyst sin väg. Monay Place slapp undän med en vida mindre uppoffring af rutor, än hvad som troligtvis utan denna lilla episod skulle varit fallet, medan den stackars, lilla Desir6e, hvars vrede nu hunnit sakta sig, lutade sig emot dörrposten och grät bittert samt emellanåt utbrast i-små utrop af förs tviflan på sitt modersmål, hvilka ljödo vachd för Cosmos öra, ehuru han ej förstod em. Var inte rädd, mademoiselle Desir6e, sade ynglingen och rodnade i mörkret; jag såg er en gång isällskap med Joanna Hunt ley; jag är er vän, Ingen skall göra er 4) Se A. B. n:r 218-—225, 227—281, 233—237 239—254 och 256—258.