senare klandras, vågar jag dock tro, att de i färgernas renhet och eleganta samman ställning söka sin like. Om det nu verk ligen är email cloisonnå eller ästadkomme: genom gjutning i intryckta former, alltså email champlev6å — kan jag ej afgöra. Om Barbediennes emaljer påstår Folke, att dö äro champlevås (Gruäbenschitetz). Till Christofle säslntg sig Le Blavi-Granger med diadem a! fobiner, smaragder och diamanter, oeh Frey bjuder på en herrligt emaljerad kaffeservis i orientalisk smak, med en färgprakt, som nög i kraft om än ej i glöd och finhet når örientens emaljer. Men det står fast: de arbeten, hvilkå utmärkte sig framför allt annat på expositionen genom slå. exde skönhet, stodo i ett pris, som genomgående ej lät sig betala ens af millionärer, det var för furstar oeh för samlingar de voro gjordä. Möbelbnickeriet är också med rätta ansedt såsom ei af de branchör, i hvilka Frankrikes konpstindustri hittillls ötyefstrålat Hela den öfriga verlden. Och det är saunnt, att till ett arbete som Hardonins väggdekoration kring en dörr i hvitt och guld kan svårligen någon annan nation uppvisa maken; det är ett gediget arbete i sitt slag och en prydtad för expositionen, och kän kan gälla som mönster för senrenaissansen på samma gäng den vitnar om bög och ädel konstnärlig frihet i uppfattningen, Maison Kriegers fina, amakfulla säng med tronhim mel (style Louis XIV) förtjenar också att framhållas; men så kommer dekoratören Diehl och utvecklar en prakt, som är mera än furstlig, men lemnar mycket öfrigt att önska i fråga om smak; sjelfva avordningen är så öfverlastad, att mån ej kan se de enskilda detäljerna. Sedan kommer P. MazarozRibalier med ett präktigt årbetadt förgyldt skåp med spegel i midten och på sidorna tvenne af dessa industrielt tillverkade konst verk: den antike flöjtblåsande faunen och dött bei Presktatma faunen; age an naturligtvid genom förgyllninget förlorat hela skönhet, af hvilken originälerna äro i besittning. Bland dekoratörer utmärka sig den redan omtalade Fourdinois jemie Roudillon, som bringar ett rum i style Louis XIV i dunkla öch tilltalande färger, Levy Worms med en sängkammaäre i style Louis XVI, likasom Henry Pönon med ett tält med gardiner oeh träornament å la Salambier (Louis XVI) och möbelsnickaren Lemoine med sina förträffliga arbeten i Louis XIV-stilen, Dock står Hardonins lyssnämnda väggdekoration högt öfver alla dessa. Inom brensernas verld står den berömda irman Barbedienne högst, men här mera än annorstädes får man öga på det fakium vi framhållit, att så mycket af den franika inlustrien går öfver till att vara fri konst: allt är anlagdt på fristående figurer, och ler den rena ornameltiken träder till är den oftast alltför öfverlastad och orolig. Mån fäster sig i Barbediennes exposition vid Michel Angelos slaf, förträffligt kopierad och — använd som lyktbärare, vid en utmärkt förminskning i brons af Ghibertis dörrar — nen är detta industri? fråga vi. Kan ett lylikt arbete verka förädlande på folkets swak? Parisaren kan ju gå i Louvren och e slafven tio gånger bättre, öch till lyktsubbe passar den dessutom ej. Och de porar, som voro värdiga att vara paradisets ngång, äro derför ej lämpliga för att öppna ig ät en Pparisisk boudoir, ja, om mitt minne j sviker mig här, förefaller det mig till och ned, som skulle dessa dörrar vara i miniatyrkala, alltså komplett oanvändbara för annat idamål än som dörrar till ett litet skåp — nåhändå då till kyrkligt bruk — men äfven i letta fall måste det invändas, att de förlora Dn stor del af sin skönhet genom förminskingen. Se an t, ex. gugåne Cornus vackra tbeten i enyx dAlgier och brons: — bortkatadtärdet fina arbetet på barocka former, och et gäller äfven här hvad jag förut avmärkt, tt bronsen åf många skäl mindre än något noat stoff låmpar sig för barockatilen; den m. något. stoff har sitt ideal iantiken, Kom er sedan Societ anonyme des Hautesourneatix et Fonderies än Val dOshe med tora atgjutvingar at figurer ijera, präktiga et eg för museer, att uppställa som konsterk (tillkomna på industriel våg) ide rikas alar och trädgårdar, men alldeles ofruktara för konstindustrien, Bättre behagade ig då Blot Drouards bronsimitationer, ex. kandelabrar o. d. efter antiken, ehuru an äfven Här fick — afgjutningen och inenting antiat än åfgjutvingen, likasom jag sredrog Royers antikiserande ehklare och snare former för Emile Philippes rikare votonden upprepade samma skådespel; Thieaut fils visade oss ön stör sämling figurgjutningar efter franåka bildhbukgares ar sten, ÅA, Durenne likaså figurer. Slutli-! en såg man här ett arkitektoniskt. brons-: ork af bötydelbe, det var en äötisk tornvets med en madonnastod, af hamradt bly h koppar efter Violls; fe Duc, ttförd at londnit, Bechet, å komp, i Paris. Under et vi ej kunna underlåta att på det höga beundra fransmännens skicklighet i att yansera browsehs yttfö färgton, kumna vi undertrycka ett beklagande deraf, att onsindustrien i så ytterst ringa mån bi ager att förädla industrien, utan nästan eslutande har. vigt sin tjenst ät den rena mnsten. Hvar finna vi här spåren äf dei I, söm bronsen t. ex. spelade i det gamla mipej, der den förädlade kök och källare, ddisk och arbetsruwm.. Hvar finna vi ett år af, att det en gång öfver Europa gått hel bronskultuf, som dock efterlemnat treskanta spår i väsef, i vapen, i husged och som kunde afge de ittressäntaste tiv för konstiudustrien? Sällan i Frankke, utom måhända hos Kaffel, som dock stan mera arbetar i trå och emalj. Men remot tusentals figurer, goda och dåliga, sentale barocka och rococomotiv tilläm